För ett par månader sedan bokade vi flygbiljetterna. Efter att ha lite fantiserat och drömt om en längre utlandsvistelse. Frågan var bara om vart vi skulle åka, överkomma alla våra nojiga “om och men” och om vi hade råd. Jag har haft den lägsta mammapengen, barnbidragen har inte ens kommit gång i Sverige än. Men även om vi levt lite mer knapert, så hade jag för ett år sedan, lagt undan en lön på sparkontot. En lön som var till för “något roligt”.
När vi kommit fram till en ungefärlig budget, började vi titta runt om i världen på olika ställen. Jag tror nästan detta var det bästa i hela planeringen! Vi tittade på Australien, Bali, Spanien och så Thailand förstås. Att resa med barn gör ju det hela lite annorlunda än om man bara hade sig själv att tänka på. Resan skulle också anpassas så vi alla fick det vi gillade, både barn och föräldrar.
När jag panerade “min del” av resan, frågade jag tips av vänner och bekanta. Lina beskrev en ö, som lät precis som det jag gillar! Inget turiststoj, bara vita stränder och turkosa vatten. Och hon avslutade med: Ja, och våra båda barn har lärt sig och gå på den stranden.
Artikel jag skrivit för tidningen Hufvudstadsbladets bilaga Livsstil nu i januari -20.
Jag minns för precis ett år sedan när jag motvilligt började snegla på alla husbilsannonser min man med allt kortare mellanrum tvingade på mig. Inte ville jag klämma in familjen i en husbil. Såg bara stök, trist campingmat och tråkiga transporter framför mig. Jag är ju seglare! Men vet ni, nu, snart ett år senare, med en husbilssommar i bagaget, pekar vår familjs alla sommarplaner i samma riktning: Vi vill ut med husbil igen.
Min uppfattning har i många år varit att husbilslivet är något för pensionärer som åker iväg på tumanhand i en stor lyxig husbil med en liten vovve spejandes i framrutan. Men den uppfattningen kom rejält på skam, när vi tidigt i juli backade in ”vår” hyrda husbil på uppfarten, fyllde kylskåp och garderober och lade in femåringens cykel och badanka i det enorma bagageutrymmet. Tänk att vi inte behövde några väskor, allt kunde ju packas direkt på plats. Vi hann inte åka många kilometer innan min första missuppfattning kom på skam: att det inte kan vara mysigt att äta familjemiddag i en husbil.
Vi hade stannat vid ett köpcenter bara en kort bit hemifrån för att bunkra upp, var inte alls framme vid vårt första inplanerade stopp. Men vi var ju hungriga, och medan min man sprang in till skötrummet med vår yngsta, ställde vi andra fram söndagsmiddagen och vred runt fåtöljerna framme i bilen. Sedan åt hela familjen både huvudrätt och efterrätt på köpcentrets parkering. Praktiskt och fantastiskt för oss. Därefter rullade vi vidare mot Sveriges kanske mysigaste djurpark: anrika Furuvikparken utanför Gävle. Parken ligger inte alls långt ifrån Sverige–Finland-färjorna, kan jag berätta för er som bor i Finland och kan ta färjan från Åbo eller Helsingfors.
Lagom till vårt besök i Furuviksparken kom både sol, värme och äventyr, och vi insöp grönskan längs den mysiga promenaden mot lemurer, alpackor och schimpanser. Här anslöt sig släkt och vänner, och vi avnjöt vår medhavda matsäck mellan inhägnader och spännande attraktioner. Mindre romantiskt men desto mer praktiskt var det att sedan inta middagen på den stora husbilsparkeringen, innan vi rullade vidare, och efter ett tags körande kom fram till våra släktingars sommarstugeuppfart i skärgården. Tänk så skönt att besöka släktingar men inte behöva känna att man tränger sig på! Vi hade ju boendet med oss.
Efter några dagars tappert badande, grillande och lek i skärgårdsmiljö var det nu dags att åka vidare. Vi skulle styra kosan mot Dalarna, Sveriges sommarhjärta, med alla röda stugor och vita knutar. Här var Nusnäs – eller “Snusnäs”, som vår femåring kallade det – det första givna turistmålet. Vi målade dalahästar, provade träskor och åt glass. En regnskur kom över oss, så vi åkte in till Mora för att fika. Promenerade genom den välkända Vasalopps-porten, samma port som vi på tv sett barnens farfar passera tidigare det året, när han gick i mål efter Vasaloppet.
I Dalarna är det nära mellan utflyktsmålen. Nästa övernattning kom att bli parkeringen för underbara Tomteland; ingen påkopplad ström och inga andra förnödenheter. Vi åt kvällsmål, och eftersom vi var nyfikna på området, tog vi en kvällspromenad i trakterna kring Tomtelands entré, innan vi kröp till kojs och släckte ljuset.
Det var myror i byxorna när femåringen vaknade och visste att vi skulle uppleva en dag med älvor, troll, häxor, prinsar och prinsessor, innan tomtefar själv skulle dyka upp där långt borta i skogen. Som finländska kan jag medge att det inte kändes speciellt spännande att träffa Tomten i Sverige. Han bor ju i Korvatunturi. Men att få följa Tomtelands karaktärer i en dagslång saga var lika fantastiskt för mig som för mina barn.
Så det var med trötta steg vi tog oss tillbaka till vårt ”mobila hem” på parkeringen. Det tog nog flera timmar innan vi kom iväg, med gps:en inställd på en camping i närheten. Väl på plats möttes vi av regnet. Jag somnade med en välbekant känsla: regndropparna smattrade på taket och jag hörde hur mina familjemedlemmar, en efter en, somnade i bäddarna runt omkring mig. Efter en lång frukost med en fantastiskt vacker vy över sjö och berg, en varm dusch och lek på stranden, styrde vi sedan hemåt. Rullade senare på eftermiddagen in på vår egen uppfart hemma igen. Men inte var det någon rusning in i huset direkt. Faktum är att det tog flera timmar för alla i familjen att komma in, och ingen skulle säkert ha tvekat om vi haft husbilen en vecka till – bara styrt iväg mot Åland, de norska fjordarna, Danmarks finaste stränder eller varför inte Astrid Lindgrens värld.
Jag är inte längre skeptiskt inställd till husbilar. Snarare tvärtom. Innan denna artikel är publicerad har vi garanterat köpt en lott, eller alternativt måste vi fortsätta hyra. Men självklart ska vi ut med husbil igen.
Divorced with Children heter ringen från Efva Attling. Fick den förra hösten.
Jag hade alltid beundrat ringen, tyckt om designen. Men aldrig trott att den skulle pryda mitt finger och stå för sitt budskap, så verkligt i mitt liv. Men så är det.
Denna vecka har det varit tunt med blogginlägg från mig. På onsdagen hade vi möte med barnatillsyningsmannen för att göra upp nya kontrakt för umgängesrätt och sån’t.
När jag kom ut på gården, från mötet, med de nya kontrakten i handen, kisade mot solen, kände jag att det kändes bra i magen. Inte som då förra våren, då man var mitt i skilsmässan, flyttet från huset och så helvetes trött och ledsen – det var mycket svårt att ta alla stora beslut då. Men man var tvungen, även om man inte såg klart. Så mycket det rymts i detta år, dessa två år. Men speciellt detta år.
Båda har sitt ansvar att ha en bra dialog och relation med varandra. Jag kände väldigt starkt hur viktigt det är för oss att känna framgång också. Att vi rott iland något. Och det kände jag vi gjorde i onsdags. Tillsammans. För vår lilles bästa. Den där lilla ringen i guld som håller oss sammansvetsade, han som är det viktigaste i hela världen. Han som vi kämpar för och vill ge det bästa. Han, det vackraste vi någonsin gjorde.
