Love this post:Love this 16

Artikel jag skrivit för tidningen Hufvudstadsbladets bilaga Livsstil nu i januari -20.

Jag minns för precis ett år sedan när jag motvilligt började snegla på alla husbilsannonser min man med allt kortare mellanrum tvingade på mig. Inte ville jag klämma in familjen i en husbil. Såg bara stök, trist campingmat och tråkiga transporter framför mig. Jag är ju seglare! Men vet ni, nu, snart ett år senare, med en husbilssommar i bagaget, pekar vår familjs alla sommarplaner i samma riktning: Vi vill ut med husbil igen. 

Min uppfattning har i många år varit att husbilslivet är något för pensionärer som åker iväg på tumanhand i en stor lyxig husbil med en liten vovve spejandes i framrutan. Men den uppfattningen kom rejält på skam, när vi tidigt i juli backade in ”vår” hyrda husbil på uppfarten, fyllde kylskåp och garderober och lade in femåringens cykel och badanka i det enorma bagageutrymmet. Tänk att vi inte behövde några väskor, allt kunde ju packas direkt på plats. Vi hann inte åka många kilometer innan min första missuppfattning kom på skam: att det inte kan vara mysigt att äta familjemiddag i en husbil.

Vi hade stannat vid ett köpcenter bara en kort bit hemifrån för att bunkra upp, var inte alls framme vid vårt första inplanerade stopp. Men vi var ju hungriga, och medan min man sprang in till skötrummet med vår yngsta, ställde vi andra fram söndagsmiddagen och vred runt fåtöljerna framme i bilen. Sedan åt hela familjen både huvudrätt och efterrätt på köpcentrets parkering. Praktiskt och fantastiskt för oss. Därefter rullade vi vidare mot Sveriges kanske mysigaste djurpark: anrika Furuvikparken utanför Gävle. Parken ligger inte alls långt ifrån Sverige–Finland-färjorna, kan jag berätta för er som bor i Finland och kan ta färjan från Åbo eller Helsingfors.

Lagom till vårt besök i Furuviksparken kom både sol, värme och äventyr, och vi insöp grönskan längs den mysiga promenaden mot lemurer, alpackor och schimpanser. Här anslöt sig släkt och vänner, och vi avnjöt vår medhavda matsäck mellan inhägnader och spännande attraktioner. Mindre romantiskt men desto mer praktiskt var det att sedan inta middagen på den stora husbilsparkeringen, innan vi rullade vidare, och efter ett tags körande kom fram till våra släktingars sommarstugeuppfart i skärgården. Tänk så skönt att besöka släktingar men inte behöva känna att man tränger sig på! Vi hade ju boendet med oss. 

Efter några dagars tappert badande, grillande och lek i skärgårdsmiljö var det nu dags att åka vidare. Vi skulle styra kosan mot Dalarna, Sveriges sommarhjärta, med alla röda stugor och vita knutar. Här var Nusnäs – eller “Snusnäs”, som vår femåring kallade det – det första givna turistmålet. Vi målade dalahästar, provade träskor och åt glass. En regnskur kom över oss, så vi åkte in till Mora för att fika. Promenerade genom den välkända Vasalopps-porten, samma port som vi på tv sett barnens farfar passera tidigare det året, när han gick i mål efter Vasaloppet.

I Dalarna är det nära mellan utflyktsmålen. Nästa övernattning kom att bli parkeringen för underbara Tomteland; ingen påkopplad ström och inga andra förnödenheter. Vi åt kvällsmål, och eftersom vi var nyfikna på området, tog vi en kvällspromenad i trakterna kring Tomtelands entré, innan vi kröp till kojs och släckte ljuset.

Det var myror i byxorna när femåringen vaknade och visste att vi skulle uppleva en dag med älvor, troll, häxor, prinsar och prinsessor, innan tomtefar själv skulle dyka upp där långt borta i skogen. Som finländska kan jag medge att det inte kändes speciellt spännande att träffa Tomten i Sverige. Han bor ju i Korvatunturi. Men att få följa Tomtelands karaktärer i en dagslång saga var lika fantastiskt för mig som för mina barn. 

Så det var med trötta steg vi tog oss tillbaka till vårt ”mobila hem” på parkeringen. Det tog nog flera timmar innan vi kom iväg, med gps:en inställd på en camping i närheten. Väl på plats möttes vi av regnet. Jag somnade med en välbekant känsla: regndropparna smattrade på taket och jag hörde hur mina familjemedlemmar, en efter en, somnade i bäddarna runt omkring mig. Efter en lång frukost med en fantastiskt vacker vy över sjö och berg, en varm dusch och lek på stranden, styrde vi sedan hemåt. Rullade senare på eftermiddagen in på vår egen uppfart hemma igen. Men inte var det någon rusning in i huset direkt. Faktum är att det tog flera timmar för alla i familjen att komma in, och ingen skulle säkert ha tvekat om vi haft husbilen en vecka till – bara styrt iväg mot Åland, de norska fjordarna, Danmarks finaste stränder eller varför inte Astrid Lindgrens värld.

Jag är inte längre skeptiskt inställd till husbilar. Snarare tvärtom. Innan denna artikel är publicerad har vi garanterat köpt en lott, eller alternativt måste vi fortsätta hyra. Men självklart ska vi ut med husbil igen.

Love this post:Love this 55

 

efva-attling-6404

Divorced with Children heter ringen från Efva Attling. Fick den förra hösten.

Jag hade alltid beundrat ringen, tyckt om designen. Men aldrig trott att den skulle pryda mitt finger och stå för sitt budskap, så verkligt i mitt liv. Men så är det.

Denna vecka har det varit tunt med blogginlägg från mig. På onsdagen hade vi möte med barnatillsyningsmannen för att göra upp nya kontrakt för umgängesrätt och sån’t.

När jag kom ut på gården, från mötet, med de nya kontrakten i handen, kisade mot solen, kände jag att det kändes bra i magen. Inte som då förra våren, då man var mitt i skilsmässan, flyttet från huset och så helvetes trött och ledsen – det var mycket svårt att ta alla stora beslut då. Men man var tvungen, även om man inte såg klart. Så mycket det rymts i detta år, dessa två år. Men speciellt detta år.

Båda har sitt ansvar att ha en bra dialog och relation med varandra. Jag kände väldigt starkt hur viktigt det är för oss att känna framgång också. Att vi rott iland något. Och det kände jag vi gjorde i onsdags. Tillsammans. För vår lilles bästa. Den där lilla ringen i guld som håller oss sammansvetsade, han som är det viktigaste i hela världen. Han som vi kämpar för och vill ge det bästa. Han, det vackraste vi någonsin gjorde.

efva-attling-6410

 

Love this post:Love this 255

leon-4662

Ett inlägg för att kunna gå vidare.

Jag skriver detta inlägg för sista gången. Jag vill öppna mig för er, vara ledsen och sårbar och sedan gå vidare. Jag vet att jag absolut inte är skyldig någon en förklaring. För det här är då ingen guldkant. Men ett inlägg jag ändå vill publicera, och sedan gå vidare.

Jag vill börja med och tacka alla ni som kommit fram till mig, kramat mig och sagt orden om hur stark jag kommer att vara efter detta. Jag som inte alls vill få min styrka från en sådan här livskris. Hur jag känt mig utlämnad och blivit arg, känt att folk som säger, att man blir starkare av detta, att de skulle hålla tyst! men ni har alla haft rätt. Ni har alla sagt det med kärlek. Och haft så rätt. Jag förstod det inte då. Men nu förstår jag.

Alla brev jag fått. Och så få jag svarat på. Så många som gått igenom något liknande. Jag är så ledsen för er skull. Tack för era brev. De hjälpte mig orka andas lite till.

En tid efter att jag blivit lämnad förstod jag att det fanns professionell hjälp att fås. Befann mig i en dimma av trötthet med en liten beibi, och skilsmässa hade aldrig funnits i min världsbild. Man lämnar inte en kvinna med ett nyfött barn, det gör man inte. Jag var så trött och ledsen att jag inte ens förstod att vi skulle skiljas då skilsmässopappren blev underskrivna förra året i början av oktober. Kvällen innan jag skulle vara i direktsändning i tv för Obs Debatt. Så det har varit en stor hjälp att ha en psykolog att tala med. Hon kom hem till mig och Leon nästan varje vecka, för att se hur jag orkade.

På bilderna ser ni mig och Leon. Jag hade just tömt hela huset. Min Farmor hade hjälpt mig. Utan att tänka efter lade jag på mig min brudklänning och gick från rum till rum med Leon i min famn. Inte tänka, utan bara känna. Kände med alla celler i min kropp. Sörjde. Ljudet av alla de små fötterna som skulle springa i trappan. Drömmen som gått i kras. Lade på musik och dansade en stund med Leon i det stora vardagsrummet med den gröna kakelugnen. Tog adjö av vårt hem. Kort härefter blev huset sålt.

Men inlägget alltså. Detta inlägg gjorde jag i slutet av mars detta år. Det skulle vara inlägget jag skulle ge er, ni som följt mig länge, ni som vetat hur mycket jag älskat min make, hur mycket jag saknat ett barn, och hur allt i livet fick en helt annan mening då jag äntligen hade honom i min famn och hur lycklig jag varit över vårt hem. Jag ville ge er ett slut på historien. Och en början på en annan historia. Istället publicerade jag aldrig inlägget. Skrev om och om igen en ny text. De var fruktansvärt ledsna texter och arga ibland. Besvikna texter. Inlägget blev som terapi för mig. Oftast har jag bara dikterat inlägget i mitt huvud. Och tiden gick.

Till hösten hade jag bestämt att jag inte skulle publicera inlägget. För det första hade ju inlägget ingen text. Och vad skulle jag ens skriva? För det andra… Vad hade det ens för betydelse?

Men det hade det. Det var som en mur.

Detta inlägg måste publiceras för att jag skall kunna gå vidare i mina blogginlägg. Jag behöver den röda tråden i bloggen och känner att jag inte kan ha det eftersom jag först vill stänga dörren till allt detta.

Jag tror på kärleken. Ingen och inget har släckt lyckan jag känner inom mig. Jag har varit ledsen och bitter, berättat denna historia för mig sjäv tusen gånger och lidit. Så i sommar blev den tyst. Rösten. Den som hade malt oavbrutet. Alla hemska saker jag gått igenom. Det blev äntligen tyst o jag kunde sova.

Nu har också ett hopp vaknat. Ett hopp om att allt en dag skall bli bra. Jag känner ett lugn. Jag accepterar det som varit och min livssituation. Jag är stark, jag klarar vad som helst. Och i detta finner jag en frid, en trygghet.

leon-4645

huset

Prinsessan och hennes lilla prins tog adjö av Huset idag och begav sig på nya fantastiska, magkittlande, tokiga, roliga och underbara äventyr. #leonochjag