Ett inlägg för att kunna gå vidare.
Jag skriver detta inlägg för sista gången. Jag vill öppna mig för er, vara ledsen och sårbar och sedan gå vidare. Jag vet att jag absolut inte är skyldig någon en förklaring. För det här är då ingen guldkant. Men ett inlägg jag ändå vill publicera, och sedan gå vidare.
Jag vill börja med och tacka alla ni som kommit fram till mig, kramat mig och sagt orden om hur stark jag kommer att vara efter detta. Jag som inte alls vill få min styrka från en sådan här livskris. Hur jag känt mig utlämnad och blivit arg, känt att folk som säger, att man blir starkare av detta, att de skulle hålla tyst! men ni har alla haft rätt. Ni har alla sagt det med kärlek. Och haft så rätt. Jag förstod det inte då. Men nu förstår jag.
Alla brev jag fått. Och så få jag svarat på. Så många som gått igenom något liknande. Jag är så ledsen för er skull. Tack för era brev. De hjälpte mig orka andas lite till.
En tid efter att jag blivit lämnad förstod jag att det fanns professionell hjälp att fås. Befann mig i en dimma av trötthet med en liten beibi, och skilsmässa hade aldrig funnits i min världsbild. Man lämnar inte en kvinna med ett nyfött barn, det gör man inte. Jag var så trött och ledsen att jag inte ens förstod att vi skulle skiljas då skilsmässopappren blev underskrivna förra året i början av oktober. Kvällen innan jag skulle vara i direktsändning i tv för Obs Debatt. Så det har varit en stor hjälp att ha en psykolog att tala med. Hon kom hem till mig och Leon nästan varje vecka, för att se hur jag orkade.
På bilderna ser ni mig och Leon. Jag hade just tömt hela huset. Min Farmor hade hjälpt mig. Utan att tänka efter lade jag på mig min brudklänning och gick från rum till rum med Leon i min famn. Inte tänka, utan bara känna. Kände med alla celler i min kropp. Sörjde. Ljudet av alla de små fötterna som skulle springa i trappan. Drömmen som gått i kras. Lade på musik och dansade en stund med Leon i det stora vardagsrummet med den gröna kakelugnen. Tog adjö av vårt hem. Kort härefter blev huset sålt.
Men inlägget alltså. Detta inlägg gjorde jag i slutet av mars detta år. Det skulle vara inlägget jag skulle ge er, ni som följt mig länge, ni som vetat hur mycket jag älskat min make, hur mycket jag saknat ett barn, och hur allt i livet fick en helt annan mening då jag äntligen hade honom i min famn och hur lycklig jag varit över vårt hem. Jag ville ge er ett slut på historien. Och en början på en annan historia. Istället publicerade jag aldrig inlägget. Skrev om och om igen en ny text. De var fruktansvärt ledsna texter och arga ibland. Besvikna texter. Inlägget blev som terapi för mig. Oftast har jag bara dikterat inlägget i mitt huvud. Och tiden gick.
Till hösten hade jag bestämt att jag inte skulle publicera inlägget. För det första hade ju inlägget ingen text. Och vad skulle jag ens skriva? För det andra… Vad hade det ens för betydelse?
Men det hade det. Det var som en mur.
Detta inlägg måste publiceras för att jag skall kunna gå vidare i mina blogginlägg. Jag behöver den röda tråden i bloggen och känner att jag inte kan ha det eftersom jag först vill stänga dörren till allt detta.
Jag tror på kärleken. Ingen och inget har släckt lyckan jag känner inom mig. Jag har varit ledsen och bitter, berättat denna historia för mig sjäv tusen gånger och lidit. Så i sommar blev den tyst. Rösten. Den som hade malt oavbrutet. Alla hemska saker jag gått igenom. Det blev äntligen tyst o jag kunde sova.
Nu har också ett hopp vaknat. Ett hopp om att allt en dag skall bli bra. Jag känner ett lugn. Jag accepterar det som varit och min livssituation. Jag är stark, jag klarar vad som helst. Och i detta finner jag en frid, en trygghet.
Prinsessan och hennes lilla prins tog adjö av Huset idag och begav sig på nya fantastiska, magkittlande, tokiga, roliga och underbara äventyr. #leonochjag
