Att röra på sig botar det mesta, det är sen gammalt. Och speciellt de gånger man är för nära ett problem, något man oroar sig för, som håller en vaken om nätterna, är det bästa att gå ut och röra på sig. Det är då man får perspektiv och ens problem ser inte så stora ut mer. Man kan byta fokus.

I kommersiellt bloggsamarbete med Prisma, fick jag ett gåvokort att gå och köpa ett par skor av märket Skecher. Prisma har ju ett brett sortiment av fritids- och sportskor och just Skecher är den Amerikanska skojätten, som gör skor till män, kvinnor och barn. De började sin verksamhet i början av 1900-talet och har bland annat spring-, golf-, gym- och fritidsskor i bra kvalité. Jag valde ett par fritidsskor, för det var det jag behövde mest. Både sköna och snygga!

Fritidsskorna har varit i test nu ett par veckor och det jag har att säga om dem är att de är väldigt härliga på foten. Och joggar jag, känns mina steg blir väldigt lätta.

Modellen på mina skor heter Skechers Gorun 400 Obstruct W.

Så skönt att lägga fokuset på annat. Som ens andetag. Stegen mot gruset. Tömma hjärnan. Eller lyssna på en härlig podd då man är ute och promenerar.

Jag känner väldigt ofta att jag inte har tid för träning. Att jag sätter allt annat före mig själv och att ta mig själv tiden, har jag svårt med. Blev väldigt tacksam över samarbetet med Prisma och att det just handlade om fritidsskor. För då visste jag att jag har en “ursäkt” att komma ut. Jag måste ju ut på länk, för att testa nya skorna, det är ju mitt jobb! Så jag kan tala om att det blivit några fler springturer för mig de senaste veckorna, bara på grund av bloggsamarbetet! Kul!

Mina lenkkiskor är rena då jag packar upp dem från skolådan första gången. Efter det, får det gärna synas att de varit ute på äventyr med mig! Jag joggar eller går sällan på asfalt, utan tar mig hellre fram på stranden. Det gör inget fast jag blir lite blöt om fötterna.

–

Jag skall berätta en sak för er. Då jag var första gången till huset, på andra sidan horisonten, gick jag ut till vattnet. Vattnet låg då högt och kom enda upp till gräsmattan. Det var regn och kallt i luften och även om huset hade imponerat mig, tog jag det hela med en nypa salt. Hade ju tittat på så många hus redan, och sen då budgivningarna hade satt igång, blev man alltid besviken. Jo, vacker tomt vid havet, men säkert väldigt gyttjigt botten (även om mäklaren sade att det var sandstrand). Och ingen stor chans att det kunde bli vårt.

Men så föll bitarna på plats och även om inte alla bitar föll på plats, så var vi modiga och vågade ta chansen. Att tro på oss och hus och framtid.

När huset blev vårt, och vi besökte stället för andra gången, hade jag Leon med mig. Denna gång hade vi strålande varm höstsol. Rosenbuskarna doftade. Och med pojken i famnen gick vi förbi huset. Mot stranden. För med högtryck går vattnet ner. Och ger oss flera hundra meter sandstrand. Och jag gav ifrån mig ett buahahahhaaaa, medan glädjetårarna strömmade nerför mina kinder. Trodde inte det var sant. Vi hade hittat ett paradis. Jag såg livet, Leon växa upp och hur lyckliga vi kommer att vara här.

Lovade mig själv att varje dag, jag är här, varje dag, ta på mig skorna – springskor, gummistövlar eller höga vinterskor och gå ut till vattnet. Jag tror starkt på att havet, saltvattnet, ger själen ro och glädje.

Ni vet känslan efteråt. Då det pirrar härligt i hela kroppen, enda ut i fingerspetsarna. Man är sådär nöjd. Och det att det kanske kändes lite motigt innan, är som bortblåst.  Lycka!