Love this post:Love this 24

Artikel jag skrivit för Hufvudstadsbladets bilaga Livsstil.

Han är först uppe. Gryningen tvekar en stund. Det är måndagsmorgon. Jag ligger kvar under det varma täcket och kikar genom springan i dörröppningen till köket. Ser honom dona i köket, i långkalsonger, yllesockor och morgonrufsigt hår.

Efter en stund doftar det kaffe. I helgen har vi plockat svamp och stannar ännu en dag, för jobb. Han åker till kontoret och jag har tänkt redigera bilderna jag tagit för klädmärkenas höstkollektioner. För fyra år sedan kom jag hit första gången, den helgen kom den första snön. Vi anlände på natten, det var becksvart och jag hade ingen aning om hur landskapet såg ut. Så morgonen därpå fick jag en mindre chock av var jag befann mig. Så andlöst vackert!

Minns hur jag drog upp gardinerna på morgonen och fick se hur det snöade från höger till vänster. Funäsdalsberget reste sig som en mäktig vägg intill hotellet. Körde senare den dagen upp till Flatruet och tog alldeles magiska bilder. Vägen över Flatruet, som brukar synas i många reklamfilmer, som Volvo till exempel, är Sveriges högst belägna väg och ligger nästan en kilometer över havet.

Det är här, i härliga Härjedalen jag gjort många av mina ”första”: som första gången jag åkte slalom som vuxen, första gången jag klättrade uppför en isvägg. Första gången jag åkte snöskoter uppe på ett fjäll i sådant oväder att jag inte visste om vi någonsin skulle komma ner igen! Det är också stället där jag första gången plockade svamp i mitt liv. Vet inte om det är fjälluften som gör en lite mer äventyrlig än annars?

Just denna måndagsmorgon, när ”ruskan” ligger över hela dalen, ska jag för första gången gå på fjällvandring ensam. ”Ruska” är ett vackert ord vi finlandssvenskar lånat in från finskan. Sverigesvenskarna känner inte till ordet ”ruska”, och därav en lucka i språket för att förklara då naturen bjuder på höstlig färgprakt. När träden glöder gula, orange och röda. Ett fantastiskt fyrverkeri att beskåda. Mig lockar nu Mittåkläppen.

Mittåkläppen, en fjälltopp som varit i mitt blickfång nästan hela svamphelgen. En av Härjedalens mest populära fjälltoppsvandringar, 1 212 m ö.h., en relativt enkel vandring på cirka 3–4 timmar. Inget problem för en nybörjare. Det är bara att sätta en fot framför den andra.

Även om sängen lockar mer än att dra på sig vandringsskorna, stiger jag upp. Ganska bestämt. Packar ryggsäcken. Vatten, apelsinjuice och kakao. Nötter och en banan. Några kex. Kopplar bort hjärnan en stund – eftersom den tjatar om att jag ska gå och lägga mig igen. Eller sätta mig vid datorn och jobba. Men nu vill jag inte lyssna, så jag stänger av. Effektivt. Kör på i mitt ”robotläge”.

Redan de första tio minuterna av vandringen känner jag att det är ett bra drag! Här kommer jag att få fina bilder. Jag har i flera år, sedan jag började fotografera mer, gjort saker för bildens skull. Många gånger tagit mod till mig, bara för att få den där coola bilden. Samma gäller mitt jobb som bloggare. Min blogg bär namnet ”Guldkanter i vardagen”, vilket har fått mig att varje dag hitta de där guldkanterna. För att sedan kunna berätta om dem.

”Lev i nuet, njut av stunden, carpe diem…”, visst lever jag nu i nuet? Eller? Nu känns det väl ändå som carpe diem, jag är ju på ett fjäll!” Så låter det i mitt huvud innan jag ens kommit till foten av fjället. Alla råddiga tankar. Låter dem pladdra på. Lyssnar lyhört, intresserat. Försöker snappa upp de knutar som borde knytas upp, så man kan gå vidare. Vad är det som maler? Likt en torktumlare. Runt och runt. Och hur pratar jag med mig själv? Snällt?

“Tillåter mig själv att gråta. Förlösande. Inte för att jag varit ledsen. Men ibland gör det ont att släppa något man burit på länge.”

Det är något som händer med en när man vandrar. Speciellt om man är ensam. Visserligen är Mittåkläppen ingen lång vandring, eller svår. Väldigt passande, om ni frågar mig, att vara med sig själv en stund. Att lyssna och kanske få svar på några frågor. Sätta den ena foten framför den andra och mala på tills man nått toppen, och komma ner igen.

Jag har tre saker jag vill beta av innan jag når toppen. Har bestämt ett bäst-före-datum för tankar som mal på. Når toppen och alla tankar är borta. Inga knutar. Malandet har försvunnit. Nuet har infunnit sig. Min litenhet, för att ändå känna mig så stark och mäktig med naturen. Härjedalens fjällvärld öppnar sig för mig. Ser långt in i Norge. Andas in allt. Och jag springer och skrattar högt! Blir skrämd och överrumplad av hur lycklig jag låter. Som ett barn. Tillåter mig själv att gråta. Förlösande. Inte för att jag varit ledsen. Men ibland gör det ont att släppa något man burit på länge. Den blöta filten av ångest eller ledsamhet (eller vad man går och bär på) har ändå varit en trygghet. Att vara fri från den är skrämmande.

Ringer Mattias, min sambo, då jag når toppen. Skämtar och säger att han ska gå till fönstret och vinka till mig. Han sitter på kontoret och tycker jag är cool som gått upp på fjället ensam.

Renhjorden kommer nära och jag klättrar upp på en stor sten, står stilla och tittar på djuren en stund, när de går förbi fridfullt. Regnmolnen närmar sig och jag går med raska steg neråt igen. Själen sjunger Jon Henrik Fjällgrens sånger på repeat.

Nere, vid foten av berget, tar jag min efterlängtade fikapaus. Så gott!

Atmosfären i fjällen får mig att känna mig väldigt stark. Gå ner i varv. Fokusera på relevanta saker. Nuet. Jag ska vandra mer. Ensam. Bara mina tankar och steg. Hand i hand. Eller kanske nästa gång med hela familjen. Babyn i selen. Ostsmörgåsar och varm kakao till vår femåring. Stanna upp många gånger, för att undersöka alla insekter och små varelser.

Love this post:Love this 8

Denna text har jag skrivit för Livsstil, en bilaga för tidningen Hufvudstadsbladet.

”Tacksamma för barndomens somrar på Tankar.” Jag blir alltid rörd när jag läser skylten. Den sitter på en gammal stenvägg, som man går förbi om man är på väg mot fyren.

Vi är på Tankar, ön som de gamla lotsarna utgick från och som är min hemstad, Karlebys port mot havet. Kargt och enastående vackert. Med den gamla kyrkan från 1754, som jag kan tycka är rena drömstället för ett giftermål och stugan bredvid där de serverar den godaste laxsoppan. Ett av de många utflyktsmål i Österbotten dit man inte kommer utan båt. Hit har vi åkt i många år som både barn och ung för att bada och steka plättar och nu som vuxen, med den egna familjen. Vi upptäcker och förundras. Snåriga buskar, varma klippor och de pittoreska fiskarstugorna.

Till natten dansar fyrens ljus, likt inget annat man tidigare sett. Det är trollskt!

Det var förresten inte långt från ön Tankar vi blev påminda om vilka faror som kan vänta om man inte är rätt utrustad till sjöss.

Nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Mina föräldrar ringde upp mig och frågade var vi höll hus med båten. Vi var bara en timme från dem. De var ute med min farfars underbara gamla Fjord, som inte längre var så underbar, då motorn strejkade och de drev in mot land. Tur att de drev mot land och att vi var nära. Vi fick koordinaterna och mötte dem snart.

Och i det gula ljuset från solnedgången bogserade vi dem hem genom slussar och smala farleder. Den mysiga kvällsturen med båten tog oss långt in på kvällen. Det var inte planerat och det enda vi hade att äta var Fazers blå choklad, som vi delade broderligt – så himla gott! Jag hade min son Leon i famnen och hans lillebror i magen och så hade vi dragit en pläd över oss. Jag borrade in min näsa i hans hår, och doftade in allt en liten fyraåring doftar: salt, sand, flytväst, varm sol och choklad på fingrarna. Nynnade sången Kalle Teodor: “Minns du en sjöman för länge, länge sen..”

Det är sånt man aldrig glömmer. 

Oftast är båtlivet just så underbart. Bäst är en lång dag på stranden då vi bara glider upp mot en sandbank och låter timmarna gå. Inga planer. Det spelar ingen roll om man bara kan doppa tårna, det är lika härligt ändå. Vi har våra pärlor, ni vet de där man slåss för att komma först till, dit inga turister kommer. Bara de som vet.

Se barnens nyfikenhet och iver, hur vad som helst, pinnar och stenar, man hittar på stranden, blir en leksak. Hur de kan bada hela dagen. Tills fingrarna ser ut som små russin.

Men det är först till kvällen de vill komma upp och värma sig i handduken. Härligt att göra upp en brasa och sitta där och sjunga rövarvisor. Ibland har någon släpat med sin gitarr eller ukulele, som man först suckat över att de tar plats, men som senare blir en sån lycka. Till dessa utflykter brukar vi ha med plättdeg i en gammal plastflaska – då den blir lättare att hälla ut på Muurikkan. Och nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Vi övernattar så ofta vi kan. Förvånas alltid över hur lite av packningen som används.

Jag älskar att borsta tänderna ute i det fria. Sitta vaken medan jag hör hur det andas tungt och snarkas intill mig. Höra ljudet av familjen som börjar vakna till liv, oftast alldeles för tidigt, kanske vågar någon ta ett morgondopp. På båtens begränsade utrymmen får vi samarbeta, såklart är vi inte sams jämt, men vi sammansvetsas, får ta ansvar tillsammans och kan skratta åt oss själva i efterhand.

Förra sommaren övernattade vi vid mormors och morfars gamla villa. Nu är det favoritmoster och kusinerna som har stället. Även om jag aldrig tidigare kört en båt dit, gjorde jag det med van hand. Som om alla de gånger i barndomen i morfars båt, satt sitt spår och nu kan jag vägen utantill. Kan inte räkna åren sen jag senast var där. Men jag mindes stigarna. Mossan var ännu lika fuktig och kall mot skogen som den blir varm och stickig under fötterna mot stranden. Allt i den gamla villan kändes orört. Så bekant. Och där mellan de två träden brukade hängmattan vara. Där jag och min bror välte så andan for ur en, så många gånger. Det tillhörde barndomens somrar för mig.

Nu är det sommar igen. Vi har tur. I Umeå där vi nu bor är det enkelt att ta båten längs älven in till stan. Det är vardagslyx för mig. Att bara kunna åka in till mataffären med båt. Det är fint ordnat med hamnplatser alldeles in till centrum och våra glass- och fikaturer kommer bli många. Vi brukar stänga av motorn och glida med strömmen när det är konsert på torget.

Båtturen hem blir så vacker med vinden i håret, solen i ryggen och motorns dova ljud.

Det är precis såhär mina söner ska minnas sin barndom. Med mamma vid rodret.

Love this post:Love this 32

Alltså detta ställe kunde man gå runt och fotografera hela dagen, varje dag! Så himla vackert! Skulle man gifta sig så, skulle detta vara perrrrfekt!;)

  

Vi bodde i den vackra Edelfelt byggnaden. Som vi senare fick veta att det spökar i. Hu! Men vi sov ju hur bra som helst!

Slottsparken igen. Hur vackert! Åh, att få fotografera brudpar här!

Mums!

Vrålåket.