Denna text har jag skrivit för Livsstil, en bilaga för tidningen Hufvudstadsbladet.
”Tacksamma för barndomens somrar på Tankar.” Jag blir alltid rörd när jag läser skylten. Den sitter på en gammal stenvägg, som man går förbi om man är på väg mot fyren.
Vi är på Tankar, ön som de gamla lotsarna utgick från och som är min hemstad, Karlebys port mot havet. Kargt och enastående vackert. Med den gamla kyrkan från 1754, som jag kan tycka är rena drömstället för ett giftermål och stugan bredvid där de serverar den godaste laxsoppan. Ett av de många utflyktsmål i Österbotten dit man inte kommer utan båt. Hit har vi åkt i många år som både barn och ung för att bada och steka plättar och nu som vuxen, med den egna familjen. Vi upptäcker och förundras. Snåriga buskar, varma klippor och de pittoreska fiskarstugorna.
Till natten dansar fyrens ljus, likt inget annat man tidigare sett. Det är trollskt!
Det var förresten inte långt från ön Tankar vi blev påminda om vilka faror som kan vänta om man inte är rätt utrustad till sjöss.
Nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.
Mina föräldrar ringde upp mig och frågade var vi höll hus med båten. Vi var bara en timme från dem. De var ute med min farfars underbara gamla Fjord, som inte längre var så underbar, då motorn strejkade och de drev in mot land. Tur att de drev mot land och att vi var nära. Vi fick koordinaterna och mötte dem snart.
Och i det gula ljuset från solnedgången bogserade vi dem hem genom slussar och smala farleder. Den mysiga kvällsturen med båten tog oss långt in på kvällen. Det var inte planerat och det enda vi hade att äta var Fazers blå choklad, som vi delade broderligt – så himla gott! Jag hade min son Leon i famnen och hans lillebror i magen och så hade vi dragit en pläd över oss. Jag borrade in min näsa i hans hår, och doftade in allt en liten fyraåring doftar: salt, sand, flytväst, varm sol och choklad på fingrarna. Nynnade sången Kalle Teodor: “Minns du en sjöman för länge, länge sen..”
Det är sånt man aldrig glömmer.
Oftast är båtlivet just så underbart. Bäst är en lång dag på stranden då vi bara glider upp mot en sandbank och låter timmarna gå. Inga planer. Det spelar ingen roll om man bara kan doppa tårna, det är lika härligt ändå. Vi har våra pärlor, ni vet de där man slåss för att komma först till, dit inga turister kommer. Bara de som vet.
Se barnens nyfikenhet och iver, hur vad som helst, pinnar och stenar, man hittar på stranden, blir en leksak. Hur de kan bada hela dagen. Tills fingrarna ser ut som små russin.
Men det är först till kvällen de vill komma upp och värma sig i handduken. Härligt att göra upp en brasa och sitta där och sjunga rövarvisor. Ibland har någon släpat med sin gitarr eller ukulele, som man först suckat över att de tar plats, men som senare blir en sån lycka. Till dessa utflykter brukar vi ha med plättdeg i en gammal plastflaska – då den blir lättare att hälla ut på Muurikkan. Och nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.
Vi övernattar så ofta vi kan. Förvånas alltid över hur lite av packningen som används.
Jag älskar att borsta tänderna ute i det fria. Sitta vaken medan jag hör hur det andas tungt och snarkas intill mig. Höra ljudet av familjen som börjar vakna till liv, oftast alldeles för tidigt, kanske vågar någon ta ett morgondopp. På båtens begränsade utrymmen får vi samarbeta, såklart är vi inte sams jämt, men vi sammansvetsas, får ta ansvar tillsammans och kan skratta åt oss själva i efterhand.
Förra sommaren övernattade vi vid mormors och morfars gamla villa. Nu är det favoritmoster och kusinerna som har stället. Även om jag aldrig tidigare kört en båt dit, gjorde jag det med van hand. Som om alla de gånger i barndomen i morfars båt, satt sitt spår och nu kan jag vägen utantill. Kan inte räkna åren sen jag senast var där. Men jag mindes stigarna. Mossan var ännu lika fuktig och kall mot skogen som den blir varm och stickig under fötterna mot stranden. Allt i den gamla villan kändes orört. Så bekant. Och där mellan de två träden brukade hängmattan vara. Där jag och min bror välte så andan for ur en, så många gånger. Det tillhörde barndomens somrar för mig.
Nu är det sommar igen. Vi har tur. I Umeå där vi nu bor är det enkelt att ta båten längs älven in till stan. Det är vardagslyx för mig. Att bara kunna åka in till mataffären med båt. Det är fint ordnat med hamnplatser alldeles in till centrum och våra glass- och fikaturer kommer bli många. Vi brukar stänga av motorn och glida med strömmen när det är konsert på torget.
Båtturen hem blir så vacker med vinden i håret, solen i ryggen och motorns dova ljud.
Det är precis såhär mina söner ska minnas sin barndom. Med mamma vid rodret.
