Love this post:Love this 23

Artikel jag skrivit för tidningen Hufvudstadsbladets bilaga Livsstil nu i januari -20.

Jag minns för precis ett år sedan när jag motvilligt började snegla på alla husbilsannonser min man med allt kortare mellanrum tvingade på mig. Inte ville jag klämma in familjen i en husbil. Såg bara stök, trist campingmat och tråkiga transporter framför mig. Jag är ju seglare! Men vet ni, nu, snart ett år senare, med en husbilssommar i bagaget, pekar vår familjs alla sommarplaner i samma riktning: Vi vill ut med husbil igen. 

Min uppfattning har i många år varit att husbilslivet är något för pensionärer som åker iväg på tumanhand i en stor lyxig husbil med en liten vovve spejandes i framrutan. Men den uppfattningen kom rejält på skam, när vi tidigt i juli backade in ”vår” hyrda husbil på uppfarten, fyllde kylskåp och garderober och lade in femåringens cykel och badanka i det enorma bagageutrymmet. Tänk att vi inte behövde några väskor, allt kunde ju packas direkt på plats. Vi hann inte åka många kilometer innan min första missuppfattning kom på skam: att det inte kan vara mysigt att äta familjemiddag i en husbil.

Vi hade stannat vid ett köpcenter bara en kort bit hemifrån för att bunkra upp, var inte alls framme vid vårt första inplanerade stopp. Men vi var ju hungriga, och medan min man sprang in till skötrummet med vår yngsta, ställde vi andra fram söndagsmiddagen och vred runt fåtöljerna framme i bilen. Sedan åt hela familjen både huvudrätt och efterrätt på köpcentrets parkering. Praktiskt och fantastiskt för oss. Därefter rullade vi vidare mot Sveriges kanske mysigaste djurpark: anrika Furuvikparken utanför Gävle. Parken ligger inte alls långt ifrån Sverige–Finland-färjorna, kan jag berätta för er som bor i Finland och kan ta färjan från Åbo eller Helsingfors.

Lagom till vårt besök i Furuviksparken kom både sol, värme och äventyr, och vi insöp grönskan längs den mysiga promenaden mot lemurer, alpackor och schimpanser. Här anslöt sig släkt och vänner, och vi avnjöt vår medhavda matsäck mellan inhägnader och spännande attraktioner. Mindre romantiskt men desto mer praktiskt var det att sedan inta middagen på den stora husbilsparkeringen, innan vi rullade vidare, och efter ett tags körande kom fram till våra släktingars sommarstugeuppfart i skärgården. Tänk så skönt att besöka släktingar men inte behöva känna att man tränger sig på! Vi hade ju boendet med oss. 

Efter några dagars tappert badande, grillande och lek i skärgårdsmiljö var det nu dags att åka vidare. Vi skulle styra kosan mot Dalarna, Sveriges sommarhjärta, med alla röda stugor och vita knutar. Här var Nusnäs – eller “Snusnäs”, som vår femåring kallade det – det första givna turistmålet. Vi målade dalahästar, provade träskor och åt glass. En regnskur kom över oss, så vi åkte in till Mora för att fika. Promenerade genom den välkända Vasalopps-porten, samma port som vi på tv sett barnens farfar passera tidigare det året, när han gick i mål efter Vasaloppet.

I Dalarna är det nära mellan utflyktsmålen. Nästa övernattning kom att bli parkeringen för underbara Tomteland; ingen påkopplad ström och inga andra förnödenheter. Vi åt kvällsmål, och eftersom vi var nyfikna på området, tog vi en kvällspromenad i trakterna kring Tomtelands entré, innan vi kröp till kojs och släckte ljuset.

Det var myror i byxorna när femåringen vaknade och visste att vi skulle uppleva en dag med älvor, troll, häxor, prinsar och prinsessor, innan tomtefar själv skulle dyka upp där långt borta i skogen. Som finländska kan jag medge att det inte kändes speciellt spännande att träffa Tomten i Sverige. Han bor ju i Korvatunturi. Men att få följa Tomtelands karaktärer i en dagslång saga var lika fantastiskt för mig som för mina barn. 

Så det var med trötta steg vi tog oss tillbaka till vårt ”mobila hem” på parkeringen. Det tog nog flera timmar innan vi kom iväg, med gps:en inställd på en camping i närheten. Väl på plats möttes vi av regnet. Jag somnade med en välbekant känsla: regndropparna smattrade på taket och jag hörde hur mina familjemedlemmar, en efter en, somnade i bäddarna runt omkring mig. Efter en lång frukost med en fantastiskt vacker vy över sjö och berg, en varm dusch och lek på stranden, styrde vi sedan hemåt. Rullade senare på eftermiddagen in på vår egen uppfart hemma igen. Men inte var det någon rusning in i huset direkt. Faktum är att det tog flera timmar för alla i familjen att komma in, och ingen skulle säkert ha tvekat om vi haft husbilen en vecka till – bara styrt iväg mot Åland, de norska fjordarna, Danmarks finaste stränder eller varför inte Astrid Lindgrens värld.

Jag är inte längre skeptiskt inställd till husbilar. Snarare tvärtom. Innan denna artikel är publicerad har vi garanterat köpt en lott, eller alternativt måste vi fortsätta hyra. Men självklart ska vi ut med husbil igen.

Nisse har flyttat in

Love this post:Love this 12

Mattias skulle föra Leon över till pappan i Finland på morgonen. Men på grund av stormen, gick inte färjan. Och vilken storm sen! Vågorna slår mot stranden och tror nog inte vattnet varit så högt tidigare… Hoppas inte vår bastu flyter iväg.

För att inte ha en besviken femåring hemma (ingen förskola idag), så satt jag och Mattias och pysslade sent igår kväll. Tomten Nisse flyttade nämligen in! Och vilken Bus-Nisse sen! 
Han har ”suttat” runt med sin monstertruck i florsocker på diskbänken! Målat morrhår i mammans ansikte då hon sov! Bytt ut ljusen i ljusstaken till morötter och tändstickor till makarnoner! Ni skulle ha sett Leon denna morgon, åååh så överraskad och glad han var!
En härlig tagg att följa på instagram: #nissebus

Love this post:Love this 8

Denna text har jag skrivit för Livsstil, en bilaga för tidningen Hufvudstadsbladet.

”Tacksamma för barndomens somrar på Tankar.” Jag blir alltid rörd när jag läser skylten. Den sitter på en gammal stenvägg, som man går förbi om man är på väg mot fyren.

Vi är på Tankar, ön som de gamla lotsarna utgick från och som är min hemstad, Karlebys port mot havet. Kargt och enastående vackert. Med den gamla kyrkan från 1754, som jag kan tycka är rena drömstället för ett giftermål och stugan bredvid där de serverar den godaste laxsoppan. Ett av de många utflyktsmål i Österbotten dit man inte kommer utan båt. Hit har vi åkt i många år som både barn och ung för att bada och steka plättar och nu som vuxen, med den egna familjen. Vi upptäcker och förundras. Snåriga buskar, varma klippor och de pittoreska fiskarstugorna.

Till natten dansar fyrens ljus, likt inget annat man tidigare sett. Det är trollskt!

Det var förresten inte långt från ön Tankar vi blev påminda om vilka faror som kan vänta om man inte är rätt utrustad till sjöss.

Nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Mina föräldrar ringde upp mig och frågade var vi höll hus med båten. Vi var bara en timme från dem. De var ute med min farfars underbara gamla Fjord, som inte längre var så underbar, då motorn strejkade och de drev in mot land. Tur att de drev mot land och att vi var nära. Vi fick koordinaterna och mötte dem snart.

Och i det gula ljuset från solnedgången bogserade vi dem hem genom slussar och smala farleder. Den mysiga kvällsturen med båten tog oss långt in på kvällen. Det var inte planerat och det enda vi hade att äta var Fazers blå choklad, som vi delade broderligt – så himla gott! Jag hade min son Leon i famnen och hans lillebror i magen och så hade vi dragit en pläd över oss. Jag borrade in min näsa i hans hår, och doftade in allt en liten fyraåring doftar: salt, sand, flytväst, varm sol och choklad på fingrarna. Nynnade sången Kalle Teodor: “Minns du en sjöman för länge, länge sen..”

Det är sånt man aldrig glömmer. 

Oftast är båtlivet just så underbart. Bäst är en lång dag på stranden då vi bara glider upp mot en sandbank och låter timmarna gå. Inga planer. Det spelar ingen roll om man bara kan doppa tårna, det är lika härligt ändå. Vi har våra pärlor, ni vet de där man slåss för att komma först till, dit inga turister kommer. Bara de som vet.

Se barnens nyfikenhet och iver, hur vad som helst, pinnar och stenar, man hittar på stranden, blir en leksak. Hur de kan bada hela dagen. Tills fingrarna ser ut som små russin.

Men det är först till kvällen de vill komma upp och värma sig i handduken. Härligt att göra upp en brasa och sitta där och sjunga rövarvisor. Ibland har någon släpat med sin gitarr eller ukulele, som man först suckat över att de tar plats, men som senare blir en sån lycka. Till dessa utflykter brukar vi ha med plättdeg i en gammal plastflaska – då den blir lättare att hälla ut på Muurikkan. Och nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Vi övernattar så ofta vi kan. Förvånas alltid över hur lite av packningen som används.

Jag älskar att borsta tänderna ute i det fria. Sitta vaken medan jag hör hur det andas tungt och snarkas intill mig. Höra ljudet av familjen som börjar vakna till liv, oftast alldeles för tidigt, kanske vågar någon ta ett morgondopp. På båtens begränsade utrymmen får vi samarbeta, såklart är vi inte sams jämt, men vi sammansvetsas, får ta ansvar tillsammans och kan skratta åt oss själva i efterhand.

Förra sommaren övernattade vi vid mormors och morfars gamla villa. Nu är det favoritmoster och kusinerna som har stället. Även om jag aldrig tidigare kört en båt dit, gjorde jag det med van hand. Som om alla de gånger i barndomen i morfars båt, satt sitt spår och nu kan jag vägen utantill. Kan inte räkna åren sen jag senast var där. Men jag mindes stigarna. Mossan var ännu lika fuktig och kall mot skogen som den blir varm och stickig under fötterna mot stranden. Allt i den gamla villan kändes orört. Så bekant. Och där mellan de två träden brukade hängmattan vara. Där jag och min bror välte så andan for ur en, så många gånger. Det tillhörde barndomens somrar för mig.

Nu är det sommar igen. Vi har tur. I Umeå där vi nu bor är det enkelt att ta båten längs älven in till stan. Det är vardagslyx för mig. Att bara kunna åka in till mataffären med båt. Det är fint ordnat med hamnplatser alldeles in till centrum och våra glass- och fikaturer kommer bli många. Vi brukar stänga av motorn och glida med strömmen när det är konsert på torget.

Båtturen hem blir så vacker med vinden i håret, solen i ryggen och motorns dova ljud.

Det är precis såhär mina söner ska minnas sin barndom. Med mamma vid rodret.