Love this post:Love this 8

Denna text har jag skrivit för Livsstil, en bilaga för tidningen Hufvudstadsbladet.

”Tacksamma för barndomens somrar på Tankar.” Jag blir alltid rörd när jag läser skylten. Den sitter på en gammal stenvägg, som man går förbi om man är på väg mot fyren.

Vi är på Tankar, ön som de gamla lotsarna utgick från och som är min hemstad, Karlebys port mot havet. Kargt och enastående vackert. Med den gamla kyrkan från 1754, som jag kan tycka är rena drömstället för ett giftermål och stugan bredvid där de serverar den godaste laxsoppan. Ett av de många utflyktsmål i Österbotten dit man inte kommer utan båt. Hit har vi åkt i många år som både barn och ung för att bada och steka plättar och nu som vuxen, med den egna familjen. Vi upptäcker och förundras. Snåriga buskar, varma klippor och de pittoreska fiskarstugorna.

Till natten dansar fyrens ljus, likt inget annat man tidigare sett. Det är trollskt!

Det var förresten inte långt från ön Tankar vi blev påminda om vilka faror som kan vänta om man inte är rätt utrustad till sjöss.

Nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Mina föräldrar ringde upp mig och frågade var vi höll hus med båten. Vi var bara en timme från dem. De var ute med min farfars underbara gamla Fjord, som inte längre var så underbar, då motorn strejkade och de drev in mot land. Tur att de drev mot land och att vi var nära. Vi fick koordinaterna och mötte dem snart.

Och i det gula ljuset från solnedgången bogserade vi dem hem genom slussar och smala farleder. Den mysiga kvällsturen med båten tog oss långt in på kvällen. Det var inte planerat och det enda vi hade att äta var Fazers blå choklad, som vi delade broderligt – så himla gott! Jag hade min son Leon i famnen och hans lillebror i magen och så hade vi dragit en pläd över oss. Jag borrade in min näsa i hans hår, och doftade in allt en liten fyraåring doftar: salt, sand, flytväst, varm sol och choklad på fingrarna. Nynnade sången Kalle Teodor: “Minns du en sjöman för länge, länge sen..”

Det är sånt man aldrig glömmer. 

Oftast är båtlivet just så underbart. Bäst är en lång dag på stranden då vi bara glider upp mot en sandbank och låter timmarna gå. Inga planer. Det spelar ingen roll om man bara kan doppa tårna, det är lika härligt ändå. Vi har våra pärlor, ni vet de där man slåss för att komma först till, dit inga turister kommer. Bara de som vet.

Se barnens nyfikenhet och iver, hur vad som helst, pinnar och stenar, man hittar på stranden, blir en leksak. Hur de kan bada hela dagen. Tills fingrarna ser ut som små russin.

Men det är först till kvällen de vill komma upp och värma sig i handduken. Härligt att göra upp en brasa och sitta där och sjunga rövarvisor. Ibland har någon släpat med sin gitarr eller ukulele, som man först suckat över att de tar plats, men som senare blir en sån lycka. Till dessa utflykter brukar vi ha med plättdeg i en gammal plastflaska – då den blir lättare att hälla ut på Muurikkan. Och nog är det så härligt när kroppen är sådär skönt trött efter att ha simmat hela dagen och sen plättar och rövarvisor framför brasan. Det är lätt att drömma sig tillbaka även som vuxen.

Vi övernattar så ofta vi kan. Förvånas alltid över hur lite av packningen som används.

Jag älskar att borsta tänderna ute i det fria. Sitta vaken medan jag hör hur det andas tungt och snarkas intill mig. Höra ljudet av familjen som börjar vakna till liv, oftast alldeles för tidigt, kanske vågar någon ta ett morgondopp. På båtens begränsade utrymmen får vi samarbeta, såklart är vi inte sams jämt, men vi sammansvetsas, får ta ansvar tillsammans och kan skratta åt oss själva i efterhand.

Förra sommaren övernattade vi vid mormors och morfars gamla villa. Nu är det favoritmoster och kusinerna som har stället. Även om jag aldrig tidigare kört en båt dit, gjorde jag det med van hand. Som om alla de gånger i barndomen i morfars båt, satt sitt spår och nu kan jag vägen utantill. Kan inte räkna åren sen jag senast var där. Men jag mindes stigarna. Mossan var ännu lika fuktig och kall mot skogen som den blir varm och stickig under fötterna mot stranden. Allt i den gamla villan kändes orört. Så bekant. Och där mellan de två träden brukade hängmattan vara. Där jag och min bror välte så andan for ur en, så många gånger. Det tillhörde barndomens somrar för mig.

Nu är det sommar igen. Vi har tur. I Umeå där vi nu bor är det enkelt att ta båten längs älven in till stan. Det är vardagslyx för mig. Att bara kunna åka in till mataffären med båt. Det är fint ordnat med hamnplatser alldeles in till centrum och våra glass- och fikaturer kommer bli många. Vi brukar stänga av motorn och glida med strömmen när det är konsert på torget.

Båtturen hem blir så vacker med vinden i håret, solen i ryggen och motorns dova ljud.

Det är precis såhär mina söner ska minnas sin barndom. Med mamma vid rodret.

Love this post:Love this 62

Den allra bästa stunden på dagen är mornarna. Leon kommer ofta till vår säng innan gryningen och klämmer sig mellan oss och tar min arm, så sover vi ännu en stund. Sen när vi vaknar, levererar han alltid någon väldigt fyndig fundering. Det är som om han legat vaken så mycket längre än oss, för han är så mycket längre i tanken, än vi.

För några veckor sedan, var det Formel 1 på morgonen och han viskade: Mamma, du kan lämna framme din arm, så hålls den sval. Jag ska bara gå och se på Formula starten med Mattias. Kommer sen tillbaka. 

Mamma, vetdu, när du blir farmor och gammal och dör skall jag köpa lax och torsk till mina barn. Det kommer dom tycka om. 

Jag tycker så mycket om dig. Men mamma. Vem har gjort dig?! Mormor och Nuffa, svarar jag. 

Tänk att jag fick honom. Min Leon.

Mickelbo gård

Love this post:Love this 31

En av utflykterna i helgen, var till Mickelbo gård. De hade Halloweenprogram för barnen och vi gick runt och hälsade på djuren. Stället är väldigt mysigt och hemvarmt.

Leon gick hinderbana och vi tittade på.

Stolt mamma, med fräsig frippa, ammade lillen♡

I minidjurparken i ladugården fanns ståtliga påfåglar. Här fick man se kaniner, en iller, små möss, råttor, marsvin, ankor, en katt mm. Barnen fick också hålla i ett djur.

Och det var här som pojken fick rosiga kinder igen. Han hade varit så upp och ner, sen han kom hem. Blek och frånvarande. Men när han fick sitta ner och hålla ett djur, sjönk axlarna på honom och han blev så rofylld. Märktes stor skillnad på barnen, så spralliga ute på gården, och hur de alla satt så lugnt och tyst med ett djur i famnen inne. Det var fint att se.

Den här lilla musen satt han länge och höll i famnen. Smekte försiktigt med sitt pekfinger. Till och med efter alla farit ut igen och var vi ensamma kvar. Och efter att vi gått Halloweenlabyrinten, kom vi ännu tillbaka för att titta på den lilla musen.

Leons favoritmat är kanelbulle.

Jag trodde alltid att jag gjorde den godaste morotskakan, då jag aldrig hade smakat en godare än min. Tills nu. Mickelbos morotskaka är det absoluuuut bästa jag ätit. Tog två. Kunde åka dit idag igen, bara för kakan. Typ så god var den.

Poncho från Rabens Saloner (flera år gammal), Dunjacka Moncler (Sköna Clara), väska By Malene Birger (från Bros), preggojeans H&M, ridsockor från min fasters butik (då det blr kallt, använder jag inga andra sockor. Bästa, bästa!) och mina varmaste och bekvämaste skor från Pomar (bloggåva föra året).

Ännu om filtstövlarna: de är GoreTex och har aldrig blivit våta, för mig. Varje gång jag tar dem på mig tänker jag att jag borde skriva på bloggen om hur jädrans bra stövlar de är! Jag tänker på dig, som kanske jobbar mycket ute, som vill ha stövlar som är lätta att dra på, som håller värmen och som är snygga. De är skorna jag väljer ha då vi åker ut till Flatruet i Härjedalen och det är nästan minus 30 grader. Så. Av alla skor jag har, vill jag mest av allt rekommendera dessa.