Love this post:Love this 27

Några bilder från innan jul i Dalarna.

Härliga Svärmor fyllde år och vi tillbringade några dagar i staden, där många hus har samma röda färg. För mig, som kommer från Finland och mest egentligen besökt Stockholm och Malmö och så, är förundrad över hur mycket jag sett av vårt långa grannland de senaste åren. Hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste fantasier, att livet skulle ta sig an en sådan sväng. Och hur allt flätas ihop på ett konstigt sätt. Så naturligt och förunderligt. Exempel: Förra julen firade vi i Falun. På mellandagarna var JAG ute med min ungdomsbästis och hennes gäng i Falun vid Bishops arms. För hennes man är också en dalmas och de firade julen där. Och igår, när vi var i Jakobstad, här i Finland, och jag talade om hur Mattias kunde köra, sa han att han nog visste, då han varit här så många gånger på arbetsresor. Innan vi ens träffats.

Och inte nog med att jag har fått en skatt i form en fin man vid min sida. Och Leon fått en till förälder, som funnits där sen innan han ens kunde tala och som ger en sådan enorm trygghet och så mycket kärlek.

Så har jag också fått en storasyster och hennes dotter. Och Leon en faster och kusin. Och det är en sådan rikedom. Det är med stor glädje jag ser Leon njuta av dessa två!

Och snart har vi en liten till att älska och ta hand om i familjen.

Ni vet då man läcker… En bild utan filter så att säga;)

Nyårsaftons morgon

Love this post:Love this 28

Pyjamas och lakan fått i bloggåva från Lexington.
Jag är deras ambassadör.

 

Nyårsafton är här. Vi har inte planerat in något fräsigt ikväll. Jag är mest gravid just nu. Men som tradition, ska vi laga väldigt god mat. Åtminstone fem rätters. Sedan tror jag det blir en promenad till stan (vi är i Coccola, bilderna är tidigare tagna i Umeå), för att se på fyrverkerierna. Bra så, tycker jag. Och skönt.

Jag tittar in lite senare med blogginlägget jag brukar ha varje år, nämligen: “what I wore that day in 2018”. Hoppas ni får en skön dag, vi ses!

Love this post:Love this 27

   

  Det var vårvintern 2016 som Mattias, började prata om att han skulle flytta tillbaka till Umeå. När vi träffades sommaren 2015 bodde han i Uppsala, men hade en sommarstuga utanför Umeå. Så det var på det sättet vi matchade på dateingappen Tinder. Det var nämligen 138km från min bostad i Karleby till hans stuga i Umeå.

Tillsammans började vi titta på lägenheter, radhus och villor. Och det är ju ett härligt sätt att lära känna en ny stad. Vi gick och tittade och budade på några pärlor vid älven och i Holmsund. Men budgivningen tog sådan fart att till och med jag, som jobbat många år som fastighetsförmedlare, blev förvånad över hur annorlunda bostadsmarknadskulturen är i vårt grannland. 

Senare den våren hittade jag ett hus utanför Umeå. Det föll mig i smaken, men ändå inte. Skrattade och visade upp stället för Mattias, sa att “haha, se vilket överpris de lagt på detta hus då! De har ju inte ens bastu!”. Som jag för övrigt nog fick lära mig och finna mig vid, att svenska hem sällan har bastu. 

Huset var intressant, inte så mycket för den speciella arkitekturen eller dess historia från gammal sommarstuga. Nej, det var läget. Precis vid stranden. Utsikten från de stora fönstrens mot havet.

Sen försvann huset. 

Sommaren kom och vi letade vidare. Bodde vid Mattias sommarhus utanför Umeå. Där målade jag om hela den stugan. Spisen målade jag i Kalklitir och vita väggar. Tog släggan och slog bort den konstiga köksön, som gjorde stället så litet. Öppnade upp till nya ytor. Tog en begagnad Ektorpsoffa dit över på en pontonbrygga. Ja, berättade jag att sommarstugan var på en ö? Det var som om jag undermedvetet preppade stället för försäljning. 

Plötsligt var huset vid havet ute på marknaden igen. Med nytt pris. 

Vi gick och tittade, det var regn i luften. Tyckte om stället, men kände inte ändå att det sjöng i hjärtat. Men det kunde duga liksom. Jag gick ner till vattnet, som då var högt, till gräset. Mäklaren sade att det är sandstrand, men jag tänkte nog att det ser ut att vara gyttjigt botten. Synd, fint ställe, men man har ändå ingen glädje av stranden och bad. 

Så fel jag hade. 

Nu lade vi ett bud, fick huset och åkte vi dit igen. Leon var också med denna gång. Det var strålande höstdag och de vita rosorna i trädgården blommade och doftade så fantastiskt. Vi tittade inne i huset, nu var det nästan tömt på saker. Och det var nu man såg sig själv sitta där i egna soffan framför brasan. Jag hade Leon i famnen och gick ut på gården. Såg mot havet, som såg så annorlunda ut sen vi sist var där. Blinkade och tänkte att det kan inte vara sant. Sprang ut med Leon i famnen. Vi skrattade och jag kände stora glädjetårar falla nerför kinderna. Vattnet hade dragit sig tillbaka. Och det vi stod på var hundra meters strand. Sandstrand. Himmel vilken fantastisk känsla det var! 

Pojken sprang framför mig och vi lekte länge.