Det var vårvintern 2016 som Mattias, började prata om att han skulle flytta tillbaka till Umeå. När vi träffades sommaren 2015 bodde han i Uppsala, men hade en sommarstuga utanför Umeå. Så det var på det sättet vi matchade på dateingappen Tinder. Det var nämligen 138km från min bostad i Karleby till hans stuga i Umeå.
Tillsammans började vi titta på lägenheter, radhus och villor. Och det är ju ett härligt sätt att lära känna en ny stad. Vi gick och tittade och budade på några pärlor vid älven och i Holmsund. Men budgivningen tog sådan fart att till och med jag, som jobbat många år som fastighetsförmedlare, blev förvånad över hur annorlunda bostadsmarknadskulturen är i vårt grannland.
Senare den våren hittade jag ett hus utanför Umeå. Det föll mig i smaken, men ändå inte. Skrattade och visade upp stället för Mattias, sa att “haha, se vilket överpris de lagt på detta hus då! De har ju inte ens bastu!”. Som jag för övrigt nog fick lära mig och finna mig vid, att svenska hem sällan har bastu.
Huset var intressant, inte så mycket för den speciella arkitekturen eller dess historia från gammal sommarstuga. Nej, det var läget. Precis vid stranden. Utsikten från de stora fönstrens mot havet.
Sen försvann huset.
Sommaren kom och vi letade vidare. Bodde vid Mattias sommarhus utanför Umeå. Där målade jag om hela den stugan. Spisen målade jag i Kalklitir och vita väggar. Tog släggan och slog bort den konstiga köksön, som gjorde stället så litet. Öppnade upp till nya ytor. Tog en begagnad Ektorpsoffa dit över på en pontonbrygga. Ja, berättade jag att sommarstugan var på en ö? Det var som om jag undermedvetet preppade stället för försäljning.
Plötsligt var huset vid havet ute på marknaden igen. Med nytt pris.
Vi gick och tittade, det var regn i luften. Tyckte om stället, men kände inte ändå att det sjöng i hjärtat. Men det kunde duga liksom. Jag gick ner till vattnet, som då var högt, till gräset. Mäklaren sade att det är sandstrand, men jag tänkte nog att det ser ut att vara gyttjigt botten. Synd, fint ställe, men man har ändå ingen glädje av stranden och bad.
Så fel jag hade.
Nu lade vi ett bud, fick huset och åkte vi dit igen. Leon var också med denna gång. Det var strålande höstdag och de vita rosorna i trädgården blommade och doftade så fantastiskt. Vi tittade inne i huset, nu var det nästan tömt på saker. Och det var nu man såg sig själv sitta där i egna soffan framför brasan. Jag hade Leon i famnen och gick ut på gården. Såg mot havet, som såg så annorlunda ut sen vi sist var där. Blinkade och tänkte att det kan inte vara sant. Sprang ut med Leon i famnen. Vi skrattade och jag kände stora glädjetårar falla nerför kinderna. Vattnet hade dragit sig tillbaka. Och det vi stod på var hundra meters strand. Sandstrand. Himmel vilken fantastisk känsla det var!
Pojken sprang framför mig och vi lekte länge.
