Ni som lyssnar på Skäringer och Mannheimers poddcast, vet vad jag menar då jag säger att denna bastu är min pelletspanna.
Den högsta önskan, för mig, var en bastu. Och nu har vi den på gården. Med stort fönster ut mot havet, där bortom horisonten finns hemlandet. Som att jag fick en del av Finland med mig. Det är hit jag går, med famnen full av ved. Tänder brasan, sätter mig ner på bastulaven och lyssnar då elden tar vid och sprakar så himla hemtrevligt. Tittar ut. Suckar nöjt. Fyller varmvattentanken med vatten, om man vill tvätta av sig senare. Helst med regnvatten – då blir håret så mjukt. Allt tar tid, allt gör man för hand. Skall binda ett fång björkkvastar, så vi har i vinter. Ibland kan jag ligga här, i svag värme och njuta av en deckare. Oftast bara sitta tyst. För mig, har bastun alltid varit en, nästan intill, helig plats. Det är här själen hinner ikapp.