Carpe Diem på fjället
Artikel jag skrivit för Hufvudstadsbladets bilaga Livsstil.
Han är först uppe. Gryningen tvekar en stund. Det är måndagsmorgon. Jag ligger kvar under det varma täcket och kikar genom springan i dörröppningen till köket. Ser honom dona i köket, i långkalsonger, yllesockor och morgonrufsigt hår.
Efter en stund doftar det kaffe. I helgen har vi plockat svamp och stannar ännu en dag, för jobb. Han åker till kontoret och jag har tänkt redigera bilderna jag tagit för klädmärkenas höstkollektioner. För fyra år sedan kom jag hit första gången, den helgen kom den första snön. Vi anlände på natten, det var becksvart och jag hade ingen aning om hur landskapet såg ut. Så morgonen därpå fick jag en mindre chock av var jag befann mig. Så andlöst vackert!
Minns hur jag drog upp gardinerna på morgonen och fick se hur det snöade från höger till vänster. Funäsdalsberget reste sig som en mäktig vägg intill hotellet. Körde senare den dagen upp till Flatruet och tog alldeles magiska bilder. Vägen över Flatruet, som brukar synas i många reklamfilmer, som Volvo till exempel, är Sveriges högst belägna väg och ligger nästan en kilometer över havet.
Det är här, i härliga Härjedalen jag gjort många av mina ”första”: som första gången jag åkte slalom som vuxen, första gången jag klättrade uppför en isvägg. Första gången jag åkte snöskoter uppe på ett fjäll i sådant oväder att jag inte visste om vi någonsin skulle komma ner igen! Det är också stället där jag första gången plockade svamp i mitt liv. Vet inte om det är fjälluften som gör en lite mer äventyrlig än annars?
Just denna måndagsmorgon, när ”ruskan” ligger över hela dalen, ska jag för första gången gå på fjällvandring ensam. ”Ruska” är ett vackert ord vi finlandssvenskar lånat in från finskan. Sverigesvenskarna känner inte till ordet ”ruska”, och därav en lucka i språket för att förklara då naturen bjuder på höstlig färgprakt. När träden glöder gula, orange och röda. Ett fantastiskt fyrverkeri att beskåda. Mig lockar nu Mittåkläppen.
Mittåkläppen, en fjälltopp som varit i mitt blickfång nästan hela svamphelgen. En av Härjedalens mest populära fjälltoppsvandringar, 1 212 m ö.h., en relativt enkel vandring på cirka 3–4 timmar. Inget problem för en nybörjare. Det är bara att sätta en fot framför den andra.
Även om sängen lockar mer än att dra på sig vandringsskorna, stiger jag upp. Ganska bestämt. Packar ryggsäcken. Vatten, apelsinjuice och kakao. Nötter och en banan. Några kex. Kopplar bort hjärnan en stund – eftersom den tjatar om att jag ska gå och lägga mig igen. Eller sätta mig vid datorn och jobba. Men nu vill jag inte lyssna, så jag stänger av. Effektivt. Kör på i mitt ”robotläge”.
Redan de första tio minuterna av vandringen känner jag att det är ett bra drag! Här kommer jag att få fina bilder. Jag har i flera år, sedan jag började fotografera mer, gjort saker för bildens skull. Många gånger tagit mod till mig, bara för att få den där coola bilden. Samma gäller mitt jobb som bloggare. Min blogg bär namnet ”Guldkanter i vardagen”, vilket har fått mig att varje dag hitta de där guldkanterna. För att sedan kunna berätta om dem.
”Lev i nuet, njut av stunden, carpe diem…”, visst lever jag nu i nuet? Eller? Nu känns det väl ändå som carpe diem, jag är ju på ett fjäll!” Så låter det i mitt huvud innan jag ens kommit till foten av fjället. Alla råddiga tankar. Låter dem pladdra på. Lyssnar lyhört, intresserat. Försöker snappa upp de knutar som borde knytas upp, så man kan gå vidare. Vad är det som maler? Likt en torktumlare. Runt och runt. Och hur pratar jag med mig själv? Snällt?
“Tillåter mig själv att gråta. Förlösande. Inte för att jag varit ledsen. Men ibland gör det ont att släppa något man burit på länge.”
Det är något som händer med en när man vandrar. Speciellt om man är ensam. Visserligen är Mittåkläppen ingen lång vandring, eller svår. Väldigt passande, om ni frågar mig, att vara med sig själv en stund. Att lyssna och kanske få svar på några frågor. Sätta den ena foten framför den andra och mala på tills man nått toppen, och komma ner igen.
Jag har tre saker jag vill beta av innan jag når toppen. Har bestämt ett bäst-före-datum för tankar som mal på. Når toppen och alla tankar är borta. Inga knutar. Malandet har försvunnit. Nuet har infunnit sig. Min litenhet, för att ändå känna mig så stark och mäktig med naturen. Härjedalens fjällvärld öppnar sig för mig. Ser långt in i Norge. Andas in allt. Och jag springer och skrattar högt! Blir skrämd och överrumplad av hur lycklig jag låter. Som ett barn. Tillåter mig själv att gråta. Förlösande. Inte för att jag varit ledsen. Men ibland gör det ont att släppa något man burit på länge. Den blöta filten av ångest eller ledsamhet (eller vad man går och bär på) har ändå varit en trygghet. Att vara fri från den är skrämmande.
Ringer Mattias, min sambo, då jag når toppen. Skämtar och säger att han ska gå till fönstret och vinka till mig. Han sitter på kontoret och tycker jag är cool som gått upp på fjället ensam.
Renhjorden kommer nära och jag klättrar upp på en stor sten, står stilla och tittar på djuren en stund, när de går förbi fridfullt. Regnmolnen närmar sig och jag går med raska steg neråt igen. Själen sjunger Jon Henrik Fjällgrens sånger på repeat.
Nere, vid foten av berget, tar jag min efterlängtade fikapaus. Så gott!
Atmosfären i fjällen får mig att känna mig väldigt stark. Gå ner i varv. Fokusera på relevanta saker. Nuet. Jag ska vandra mer. Ensam. Bara mina tankar och steg. Hand i hand. Eller kanske nästa gång med hela familjen. Babyn i selen. Ostsmörgåsar och varm kakao till vår femåring. Stanna upp många gånger, för att undersöka alla insekter och små varelser.
Jag håller med; det är ändlöst vackert i Härjedalen!! Lika vackert, om än helt olikt vårt älskade Österbotten 🙂