Ett inlägg för att kunna gå vidare.
Jag skriver detta inlägg för sista gången. Jag vill öppna mig för er, vara ledsen och sårbar och sedan gå vidare. Jag vet att jag absolut inte är skyldig någon en förklaring. För det här är då ingen guldkant. Men ett inlägg jag ändå vill publicera, och sedan gå vidare.
Jag vill börja med och tacka alla ni som kommit fram till mig, kramat mig och sagt orden om hur stark jag kommer att vara efter detta. Jag som inte alls vill få min styrka från en sådan här livskris. Hur jag känt mig utlämnad och blivit arg, känt att folk som säger, att man blir starkare av detta, att de skulle hålla tyst! men ni har alla haft rätt. Ni har alla sagt det med kärlek. Och haft så rätt. Jag förstod det inte då. Men nu förstår jag.
Alla brev jag fått. Och så få jag svarat på. Så många som gått igenom något liknande. Jag är så ledsen för er skull. Tack för era brev. De hjälpte mig orka andas lite till.
En tid efter att jag blivit lämnad förstod jag att det fanns professionell hjälp att fås. Befann mig i en dimma av trötthet med en liten beibi, och skilsmässa hade aldrig funnits i min världsbild. Man lämnar inte en kvinna med ett nyfött barn, det gör man inte. Jag var så trött och ledsen att jag inte ens förstod att vi skulle skiljas då skilsmässopappren blev underskrivna förra året i början av oktober. Kvällen innan jag skulle vara i direktsändning i tv för Obs Debatt. Så det har varit en stor hjälp att ha en psykolog att tala med. Hon kom hem till mig och Leon nästan varje vecka, för att se hur jag orkade.
På bilderna ser ni mig och Leon. Jag hade just tömt hela huset. Min Farmor hade hjälpt mig. Utan att tänka efter lade jag på mig min brudklänning och gick från rum till rum med Leon i min famn. Inte tänka, utan bara känna. Kände med alla celler i min kropp. Sörjde. Ljudet av alla de små fötterna som skulle springa i trappan. Drömmen som gått i kras. Lade på musik och dansade en stund med Leon i det stora vardagsrummet med den gröna kakelugnen. Tog adjö av vårt hem. Kort härefter blev huset sålt.
Men inlägget alltså. Detta inlägg gjorde jag i slutet av mars detta år. Det skulle vara inlägget jag skulle ge er, ni som följt mig länge, ni som vetat hur mycket jag älskat min make, hur mycket jag saknat ett barn, och hur allt i livet fick en helt annan mening då jag äntligen hade honom i min famn och hur lycklig jag varit över vårt hem. Jag ville ge er ett slut på historien. Och en början på en annan historia. Istället publicerade jag aldrig inlägget. Skrev om och om igen en ny text. De var fruktansvärt ledsna texter och arga ibland. Besvikna texter. Inlägget blev som terapi för mig. Oftast har jag bara dikterat inlägget i mitt huvud. Och tiden gick.
Till hösten hade jag bestämt att jag inte skulle publicera inlägget. För det första hade ju inlägget ingen text. Och vad skulle jag ens skriva? För det andra… Vad hade det ens för betydelse?
Men det hade det. Det var som en mur.
Detta inlägg måste publiceras för att jag skall kunna gå vidare i mina blogginlägg. Jag behöver den röda tråden i bloggen och känner att jag inte kan ha det eftersom jag först vill stänga dörren till allt detta.
Jag tror på kärleken. Ingen och inget har släckt lyckan jag känner inom mig. Jag har varit ledsen och bitter, berättat denna historia för mig sjäv tusen gånger och lidit. Så i sommar blev den tyst. Rösten. Den som hade malt oavbrutet. Alla hemska saker jag gått igenom. Det blev äntligen tyst o jag kunde sova.
Nu har också ett hopp vaknat. Ett hopp om att allt en dag skall bli bra. Jag känner ett lugn. Jag accepterar det som varit och min livssituation. Jag är stark, jag klarar vad som helst. Och i detta finner jag en frid, en trygghet.
Prinsessan och hennes lilla prins tog adjö av Huset idag och begav sig på nya fantastiska, magkittlande, tokiga, roliga och underbara äventyr. #leonochjag
Fina fina Malena, jag har inte träffat dig på evigheter och på så vis inte kunnat ge dig nån kram. För du är värd världens största styrke-kram, du är ju förståss värd mycke mer än så. Men en kram säger så mycket med så lite! En cyberkram är ju bara bokstäver egentligen, men jag proppar min full med styrka och kärlek och glädje, så får den proppfulla cyberkramen helt enkelt duga tills vi ses nästa gång! KRAM ?
I feel you! <3
Blev själv lämnad då vi just köpt hus, bott i huset i 4 månader, hade en tre-åring och väntade följande barn.
Ja, vad säger man – där stod jag då plötsligt med skulder upp över öronen för huset, gravid och med en 3-åring som inte kunde förstå varför som inte pappa ville bo med oss.
Det tog tid att komma över det hela, försöka förstå och förlåta!
IDAG är jag SÅ MER ÄN GLAD att det så gick, herregud om jag hade behövt leva resten av mitt liv med denna man. Vad tänkte jag överhuvudtaget som planerade familj och skaffade barn med en sån barnrumpa som han tyx vara än idag. Endel blir aldrig vuxna, och inte lär de sig ta ansvar heller…
Jag TYCKER SYND om den fega mannen som inte fattade bättre än att göra sådär. Han tyx inte ha kommit allt för långt på sin utveckling i livet… KARMA.
MEN det VIKTIGASTE av allt är att du måste behandla detta och sedan förlåta honom (du behöver inte säga det till honom, utan säg det bara högt för dig själv). Inte för hans skull, men för din egen. Man mår inte bra av att gå och bära på ilska.
KRAMAR och STYRKA till dej! <3
<3 !
Jag tror att jag kan säga att jag vet hur det känns. Har gått igenom samma sak och ganska öppet berättat om allt på min blogg. De allra mest ledsna och arga tankarna skrev jag bara i min dagbok.
Men genom att vara öppen, visa min sorg, fick jag ett stort gensvar av människor som gått genom liknande livskriser. Många av dem hade aldrig vågat visa sina känslor öppet.
Vi väljer ju alla själva hur vi berättar och om vi berättar. Ditt val att vänta med inlägget var ditt val, och det bästa för dig.
Nej, inte tror man att den stora kärleken ska tro. Och nej, man tror inte man ska orka vidare heller. Och först blir man bara trött av att höra “du kommer starkare ur det här” fastän man vet att alla som säger så har rätt. Men man måste få sörja klart först. Och det tror jag du och jag har gjort nu. Så småningom är det dags att gå vidare, men bara man själv vet när det är dags, när man orkar.
Och jag har börjat känna vardagslycka igen. Mycket tack vare terapin jag genast började gå på, då allt det ofattbara hände i maj 2014.
Skulle kunna skriva mycket om det här men ger dig nu bara en stor kram! Du är fin som du är!
… att den stora kärleken ska DÖ skulle det stå, kanske du kan rätta det i min text. Tack 🙂
Vad skönt att du känner dig stark och hoppfull nu! Önskar dig allt det bästa, kram!
Så vackert och oerhört stark skrivet, att våga öppna upp sig och bli så utelämnad. Du visar att allt är inte guldkanter i livet, inte ens för lyckligt lottade som du och jag. Utåt sett kan man ge intryck av lycka, styrka och framgång men man vet inte har andra har det förrän man levt i deras skor. Jag finns alltid här för dig om än på andra sidan havet och du kan alltid ringa, skriva, det vet du. Skickar dig min och Sessorna kärlek (ja, makens också för den delen även om han är fåording 🙂
♡
Den var sorlig men samtidigt ett inlägg full med lycka, lycka av att man har sluppit vidare, nästan som ett barn som har lärt sig något nytt. Allt lycka och kärlek i ert liv med Leon 🙂
<3
Lähetän paljon paljon halauksia ja lempeitä ajatuksia sinulle <3 <3
Du är så vacker, både utanpå och inuti <3
Allt kärlek till dig <3
Kram ♡
vilken stark text! Är så ledsen för din skull och kan inta alls sätta mig ini din situation! Skickar en hel drös med styrkekramar till dig!! ❤️
det är med tårar i ögonen jag läser ditt inlägg.
Jag var med om samma sak för snar ett och halvt år sedan.
Jag blev lämnad. Lämnad av mannen jag älskade. Lämnad av pappan till vår underbara son.
Skilsmässa fanns inte heller i min världsbild men plötsligt hade jag inget val.
Jag ville också skrika åt de som sade att detta bara kommer att göra mig starkare och att jag kommer att klara detta. Visst hade de rätt men nog hade jag hellre varit utan denna fruktansvärda upplevelse.
Livet blev inte alls som jag hade tänkt mig men livet går på något sätt vidare.
Stor kram till dig
Oj nej så ledsen jag blir. Ledsen över sorgen du kännt, ledsen över allt jobb ni lade ner på Huset och nu måste skiljas ifrån, hur alla drömmar och förhoppningar krasades. Kan bara tänka mig den oändliga hjälplösheten man ju känner, besvikelsen, det arga inuti.
Men så fint du skriver! O så fint att du har Leon, som du får vara den starka lejonmamman åt, hon som också vet vad sårbarhet är. Som du säger. Det lättar, man måste gå vidare, bygga upp och börja drömma nya drömmar, eller bara ta dagen som den är och njuta av allt det vackra i livet omkring en.
Jag önskar dig, er, lycka till på er färd! Må lyckan och guldkanterna hitta tillbaka och följa er på er färd! <3
Kram på dig!
Stor styrkekram till dej och söta Leon <3 <3
Finaste finaste Malenami, Du kommer resa Dig!
När jag förstod i tidigare inlägg att Du skilt Dig fastnade mitt hjärta i bröstet. Jag vet hur man mår och hur det känns. När min bebis var 4 mån flyttade jag, men jag hade likväl kunnat gjort det samma dag hon föddes.
Sorgen över att man inte får dela bebisens utveckling och liv tillsammans, att vara lycklig och allt annat som “ska” vara underbart i livet blev stor för mig. Allt tappade värde och jag såg bara lyckliga familjer överallt som drog sina barnvagnar och jag kände mig ensammast i världen för ända sedan man var liten har man haft drömmen att gifta sig och få barn med den man älskar, och nu var det i kraas…
Min barnmorska räddade mig, hon hade varit med om exakt samma sak och jag kunde identifiera mig med henne och det var skönt att veta för man tror att det händer ingen annan. Men många mammor är vi som är ensamma. Och hellre det än att leva med fel man.
Det var en tung period men idag mår jag toppen, och ja, jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på vad som hände och att jag fick barn med “fel” man , men ångrar aldrig min underbara dotter som jag har. Det tog tid men jag fann en man som ger mig lycka och det kommer Du med att göra, fastän man inte tror det. Jag vet precis vad Du menar, och jag lovar, Du kommer att finna lyckan igen. Det tar lite tid, men fokusera på din fina lilla buse så ska Du se att livet tar Dig fram och det går bra. Jag är alldeles säker på att Du kommer att träffa en snygg bra klok och omtänksam man och få fler barn i framtiden.
För mig är Du är VACKER på alla sätt. Stor varm kram till Dig och din söta son./M
Modigt skrivet! Du kommer att se att det finns många runt omkring dig som gått igenom något liknande. Om du vill läsa ngt bra, läs EHJÄKSI av Heli Thorén! Grymt bra skrivet om HUR ont det verkligen gör.
Du har fått det finaste, och tack vare honom orkar du kämpa.
Kram!
oj vilket naket och ärligt inlägg, mycket modigt skrivet. All styrka till dig!
Du är så klok. Det är precis som du skriver, du är inte skyldig dina läsare någon förklaring. Jag har ändå känt att MIN BILD av ditt liv blev sönderriven. Sen presenterades en del av en ny bild, som inte riktigt gick att få ihop med med den gamla. Dethär inlägget är den bit som passar däremellan de två bilderna. Och plötsligt finns det en röd tråd. Och det känns som att din blogg igen blev lite bättre. Du är så klok och stark och verkar vara en ljuvlig mor. Kram till dig!
Åh. Fina starka tjej!
Jag har följt dig i flera år, dålig på att kommentera men beundrat dig och det som du gör.
Så modigt skrivit, du har skrivit inlägget som jag själv inte varit modig nog att skriva.
Kanske blir jag, kanske inte?
Stor kram
Ps. Varje liten dörr leder till en annan, ju fler man vågar öppna och kika in genom, ta staplande steg ut i ovisshet, desto rikare blir man!Ds.
Inredningshjälpen/A
Massor av kramar och kärlek till dig. Du är så stark och företagsam, även om detta är så väldigt svårt så ser i alla fall jag det som självklart att du kommer fixa detta galant. Det gör du liksom redan. Och genom att fortsätta vara så företagsam på bloggen har du inspirerat många som går/har gått igenom samma sak. Det var så för mig i alla fall, för några år sedan, då var du en riktig inspirationskälla. Det är du ju fortfarande såklart. Anyway.. känns som jag svamlar..
Fortsätt helt enkelt på det vis du gör, för du äger.
kram /iris
Styrkekramar till dig!
Det är alltid jobbigt när förhoppningar, förväntningar och drömmar krasas. Som en enda stor besvikelse och sorg. Ilska för att “misslyckas”. Men solen lyser alltid igen.
Kärlek till dig!
Du är inte ensam ❤️
man kan nog aldrig veta hur någon annan kommer att reagera eller vilka beslut hen kommer att ta. att lämna sin partner med en nyfödd baby finns ju inte på världskartan, liksom. och ändå kan det gå just så, att den man trodde hade samma värderingar tar helt galna beslut, just då hen skulle behövas som mest.
men du har det värsta bakom dig nu, det tror jag. och vem vet, kanske det blir fler barn med en bättre man i ett finare hus. 😉
Älskade Malena, du är så fin och verkligen värd det bästa<3 Till slut kommer det att ordna sig!
Kramar i tusental<3
Tack för att du delar. Jag känner med dig <3
Jag känner igen mig i varje ord du skriver. “Vi ” hade inga barn men hela livet rasade samman efter att han yttrat orden. Kärleken är slut. Framtiden dog och allt som jag tänkt gick i kras. Jag skrev brev till honom som jag aldrig skickade men det var ett sätt att processera det som hänt. Jag gick också i terapi. Förstod att “vi” inte fungerade och att han hade lämnat mig för länge sen. Han var bara för feg att ta sig ur ett förhållande som varat i 9 år.
Jag minns dagen när hoppet kom tillbaka. Jag kände kärlek till mig själv och jag kände mig stark. För jag hade lärt mig så mycket genom sorgen och saknaden.
Nu idag känner jag tacksamhet. Jag är tacksam för det jag lärt mig. Jag har hittat kärleken igen och vi har en son som är nästan lika gammal som din son.
Det kommer att gå bra för dig. Du finner en vän igen. Och du har redan största kärleken i livet. Din son Leon <3
Så naket, ärligt. Du berörde mig till tårar. FASIKEN, så fantastiskt du är !
Rohkea ja kaunis Malena!
Så sorgligt, men ändå så vackert skrivet! Förstår att du gått igenom en tung period och gläds åt att du nu verkar må bättre!
Kram Lena
Åh, naket och modigt av dig. Stor kram.
Hade rysningar genom hela texten! Så roligt att höra att du kan andas ut och blicka mot framtiden. Riktigt mysiga bilder på dig och sonen. Hoppas du når det du drömmer om nu! Kram
/Kitty
stor kram!
Så fint skrivet Malena
Så sorgligt
Men
Dagen som är
är den vi lever nu
Och ser framåt
Härliga du och härliga Leon
Bamsekram från favoritmostern 😉
Kära Malena! Jag är så ledsen, vadsom har hänt !
Menetin reilu vuosi sitten kokonaan näköni, silloin kun meidän piti tavata. Asun siis täälä samassa kaupungissa ja meidän piti nähdä mammatreffeillä tai jossain. En tiedä muistatko?V asta nyt luin erostanne ja kommentoin, kun sain näön osittain takaisin.
Paljon, paljon haleja Sinulle ja Leonille. <3
<3
Hej fina Malena, sitter med gråten i halsen nu när jag läser detta. Det är så svårt ibland att kunna gå vidare när man har nåt botten, och det förstår jag av hela mitt hjärta.
Har varit där också och vissa dagar när jag känner mig nostalgiskt med att tänka tillbaka på det gamla livet man hade och kunde ha haft så känner jag att jag håller på att drunkna och att jag inte kan ta mig upp och andas livets djupa andetag.
Så jag känner med dig och vill bara ge dig en stor kram. Tänker på dig och önskar dig all lycka i världen.
Många styrkekramar
En sann förebild du är, som både vågar öppna dig för dina läsare och samtidigt visar att man kan vara sårbar. Men ändå ser jag dig som så stark, och du kommer alltid att vara en förebild för mig, och för många. Kämpa på Malena, en stor kram till både dig och Leon.<3
Fina underbara Malena!
Det låter som du äntligen börjar få båten i land, efter många stormiga månader ute på sjön. Du kan börja pusta ut och dra upp båten på stranden. Du klarade det, efter all träning ute på sjön är du nu stark!
Du ska veta att jag älskar din blogg och att jag haft dig som förebild sen jag gick i sjunde-klass (det blir fem år nu). <3 Ta han om dig och ge en extra kram till Leon från mig.
Massor av kramar -e
Lämmin halaus Sinulle ❤️
Ja man önskar så innerligt att man fick svar på alla frågorna som rullar i ens huvud,men nej det får man inte, men man får en styrka, konstigt nog, så klarar man mera än man tror ❤️
<3
Kära Malena,
Jag läste det här inlägget igår kväll, grät, och läste det imorse igen. Texten är kanske den bästa du någonsin skrivit. Den är så ärlig, och det betyder att texten är VERKLIG.
“Guldkanter i vardagen” står det där uppe på bloggen. Men vad blir det om man bara skriver om guldkanter? Det blir vackra, glittrande ramer, som har inget innehåll. Ramer som står tomma och blanka och döda i mitten.
Den här texten är inte tom. Varje sats och varje ord väger mer än guldet på ramerna.
Och du blir bilden hel. Ramerna funkar inte utan någon bild, och en bild inte heller utan ramer. Du har visat oss guldkanter så länge, men nu ser vi också vardagen.
Tack, Malena, förr ditt dyrbart inlägg. Tack att du vill vara helt med dina läsare. Tack att du är en verklig människa, en levande människa, och ingen tom ram.
Den här texten är jätteviktig . Tack. Jag önskar dig glädje, styrka och välsignelse!
Det var meningen att skriva: “Och NU blir bilden hel.”
Men kanske autocorrect visste mer än jag.
<3<3<3<3<3
Modig gjort, Malenami. Du er over en terskel. Stolt av deg! Beste hilsninger fra Oslo. ;D
<3
Du kommer att finna lyckan igen!
Livet tar ibland oanade vändningar…tur man inte vet allt i förväg.
Många kramar Titti i Umeå
<3 <3 <3
Hej Malena,
Du starka kvinna, så fint av dig att öppna dig.
Flera läsare som stödjer dig och andra kvinnor som varit eller är i din situation.
Leon har en underbar mamma och tillsammans är ni det starkaste som finns. Han kommer alltid finnas där för dig, likt som du alltid kommer att finnas där för honom.
Kämpa på och fortsätt med din fina inställning till livet!
Kram, Helena
Åh, du starka, vackra människa! Jag läser alla dina inlägg (via mobilen) och har så sällan tillgång till dator för att kunna lämna kommentarer, annars skulle jag velat “peppa” och lämna spår mer ofta, för du är värd all kärlek och styrka (även cybervägen). När du skrev detta i höstas satt jag stilla i bilen i parkeringshuset innan jag skulle åka hem och kände mig tom på något vis. Jag kan inte ens föreställa mig vad du har gått igenom och det är nog mångas stora mardröm, även om det så ofta alltid blir till det bättre till slut på något konstigt vis. Jag ville bara skriva, även fast det gått lång tid, för att ge dig en stor kram! Du är en sån stor inspirationskälla som människa och verkligen någon att se upp till (även om jag inte känner dig mer än vad din blogg visar). All kärlek till dig!