När det nalkas teaterpremiär är det alltid något speciellt i luften. Ett härligt pirr!
I helgen var vi på teaterpremiär till stadsteatern. Det var Kujakatti Antero ja teatterin kummitus. Strykarkatten Antero och spöket på teatern, heter den på svenska. Igen fick vi följa med Neristans frassen, Antero, på äventyr! Äventyret började redan nere vid aulan, där vi fick möta katterna och höra om mysteriet. ALLA barn var genast med! (och vi vuxna också). Sedan bar det av uppför trapporna till Katariinas kammare, där allt utspelades. På vägen upp fick vi se Eeva Huotaris kattgrafik pryda väggarna (de var sååå vackra tavlor, hade gärna haft en eller flera sådana i mitt hem!).
Teatern är på finska med några enstaka ord på svenska. Tyckte att de svenska orden, som kom som små ankare, gjorde pjäsen ännu mer komisk! Härlig humor, vi fick skratta mycket, musik och dans, en igelkott jag ännu fnissar åt och häftiga effekter, som dock inte var för skrämmande. Och så rördes jag nog till tårar i slutet då de summerade livsvisdomarna de lärt sig på vägen. Himla fint! För Mattias var det ju den andra gången han var på en finsk teater – han sa att han förstod allt och ingenting! (Tror dock att Niskavuoren Heta var liiiiite svårar att hänga med i;)
Efteråt blev det hamburgare vid Friends & Brgrs i Jakobstad och så min kusins förlovningsfest! En så fin dag, på så många sätt!
Teatern var ju så väldigt, väldigt bra! Fast, bäst var ju nog att se alla barns ansiktsuttryck och hur engagerade de blev i teatern. Nog är det bara magiskt <3
Efteråt fick man gå och säga hej till skådespelarna och ta bild med dem. Men då blev vi lite blyga.
Låter som en intressant pjäs det där. Och vilken fin bild på dina killar!