Förra årets snö

Love this post:Love this 10

snow-2915

Igår kväll, då jag stod vid begravningsgården, med alla tusentals ljus runtom oss, landade jag starkt i nuet. Berättade för Leon att min farbror vilar här framför oss. Han fryser inte, han har det bra, för Nuffa (morfar) lade sockor på honom. Ni vet då alla andra tankar om vardagliga ting försvinner, och du låter dig själv omfamnas av att bara vara här och nu. Ibland är det så skönt att släppa allt och verkligen se det som är viktigt och relevant, leva just nu med dina kära.

Den korta bilresan hem handlade mest om att mamma vet bäst och bestämmer (här om att det är bastu och läggdags då vi kommer hem, inget tv-tittande eller annat. Vilket jag ändå fick ge vika för och gav honom lite rum att bestämma själv EN sak, eftersom han är, som han sa, en stor pojke. Han valde att se en liten sak på tv, 2min, och sen komma i bastu.) Vi badade bastu, han satt på bastulaven med mig och Mattias och hade sina funderingar. Vi ger varandra blickar av kärlek över den fina stunden. Hur vi älskar att lyssna till allt han säger! Tänk att man kan vara tre år gammal och ta andan ur folk med sina ord. Fast, det har han ju gjort med alla sina ord, sen han börjat prata.

I sängen, med nya pyjamasen, lyssnade han intresserat då Mattias berättade om sin barndom och hur han tyckt om somrarna vid stugan, den långa bryggan han, hans syster och kusin hoppat i vattnet från. Och cyklopögat och den lilla gummibåten. Och när Larsmo (Lars, Mattias pappa, men Leon kallar honom för Larsmo) fångade en “såhääär stooor ål” *visade med händerna* och sen fastnade fiskkroken i Larsmos hand. Leon hade tusen frågor sen. Han somnade till Byssan Lull och “Vargen Ylar” som både jag och Mattias sjöng tillsammans. Jag tror han kommer att komma ihåg dessa stunder. Om inte han, så kommer jag komma ihåg. Och berätta för honom om då han var tre och ett halvt år gammal. De båda somnade på samma gång. Och jag smög upp. Hade en en mörkchoklad som kallade på mig. Soffan, datorn och katten. Vi sitter nu har, två timmar senare, Domino har redan somnat bredvid mig och jag nöjd. Både över den goda chokladen och över livet.

Det är så många gånger jag är tacksam för Mattias föräldrar. Hur de uppfostrat så fina barn. Mattias är tryggheten själv och ger så mycket kärlek. Lycklig över att vi får ha honom i våra liv.

Och i och med detta kom jag att tänka på en dag förra vinter. Då middagssolen målade allt gult. Leon hade fått Bobben och vi rände ner från vår lilla backe på gården…

snow-2910

snow-2908

snow-2905

snow-2902

snow-2891  snow-2901snow-2941 snow-2958

snow-2893

One Comment

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *