Alltså. När snacket om en robotgräsklippare kom var jag inte alls intresserad. Inte alls. Tyckte det var det tråkigaste man kunde prata om. Ni förstår, det är gräsklippning. Men hypen och glädjen över gräsklipparen smittades snabbt. Leon döpte den, nej, honom (åh, så många etik- och religionsfilosofikurser jag gått där vi diskuterat och debatterat i det komplexa om en maskin kan ha känslor och en själ mm. trodde aldrig det var för att förbereda mig för en rodotgräsklippare) till Alfons. Och plötsligt stod jag där, på altanen och nickade “hej!” till gräsklipparen. Jag log också åt honom. Så har det blivit, Alfons är en del av familjen nu.
Vår gräsmatta fick stryk av den kalla våren, men vi jobbar på det. Ännu. Men våra Jätte. Gröna. Fingrar.
Och det gulligaste är när Alfons och grannens robotgräsklippare nästan möts… Som århundradets kärlekssaga, men en mycket hemlig sådan. Eller kanske det bara är en sommarromans.
Vår kära robotgräsklippare heter George 😀 och han är absolut en del av familjen och minsann varit en lyckad investering. Kram fina du! <3