Love this post:Love this 1

Började fundera kring det att vara sorgsen (inlägget nedan) och nere och hur det ibland känns så tungt att ta sig upp till ytan igen för att få luft.

Tänk vad det kan vara svårt ibland att få tag i glädjen i vardagen… Glädjen över att vi har det bra, vi är friska och har mat på bordet och tak över huvudet… Och egentligen jävligt bra flyt i livet. När man som mest behöver det är det som om alla redskap har flugit sin kos med kraxande mörka hotfulla läten: nu går det på tok för dig!

Verktyg som hjälper en när man har flow i sitt liv, så det blir bara mer av det goda, det liksom växer och alla underbara saker bara faller en i famnen. Nästan bokstavligt faller en i famnen. Mer och mer av det goda, och man tackar och tar emot. Och nu, när många saker känns jobbigt, är det som en bubbla med starka väggar som inte ger vika.

Fast jag vet hur jag ska tänka: positivt- visualisera- så faller alla heja-rop tungt ner som en sten i ett mörkt kärr. Varför blir det så ibland? Och var är det lilla extra steget man tar för att komma upp igen på starka ben?

Har ni varit med om samma sak och hur gör ni för att komma ur det? Är det bara att acceptera att så här är det nu, frottera sig i det och tycka synd om sig själv? Och följande motgång knackar på dörren….

Eller skall man se det som en utmaning, plocka upp alla verktyg man har och säga som Barney Stinson “Challenge accepted!”?

..och känna hur det fladdrar till i bröstet.

You may also like...

29 Comments

  1. Jag har känt precis lika en längre tid. Jag kan inte förstår varför det är så svårt att njuta, ta vara på allt det goda som finns omkring en. Det blir så lätt att man tror att det finns en baktanke, att det snart skiter sig.

    Har precis börjat läsa Mia Törnbloms bok “självkänsla nu!” Väldigt inspirerande! Och har fått komma till insikt; självkänsla är inte det samma som självförtroende. Jag har börjat fatta att allt sitter i huvudet. Om man inte vill vara ledsen, ska man inte vara ledsen. Om man vill bli bra på något, är det bara att sträva efter det. Tycker själv att det är så himla svårt. Men jag tror man måste tänka på det sättet.

  2. Vilket fint och relevant inlägg!

    Jag har starka åsikter kring det här ganska nya ‘tvånget’ att vara lycklig, tänka positivt och att aldrig, aldrig få trilla ner i något svart hål för då anses det vara fel på hur man tänker.

    Jag tror starkt på personlig utveckling och alla former av verktyg – men jag tror inte på att likrikta och nästan förfula de känslor som är tunga. De må vara oönskade men de måste få finnas och ta sin tid att hantera, ett år, tio år, ett liv…? Vem bestämmer?

    Ett rikt liv har mycket klang och färg, men jag tror också att det tunga ryms där. Ett liv utan kontraster mellan ljust och lätt och lite tyngre och mörkare blir fattigt. Endimensionellt. Anser jag.
    Därmed inte sagt att det är en bra grej att fastna i mörker, självömkan, stagnation osv för det är lika illa och lika ensidigt.

    För mig är det kontraster som förhöjer hela upplevelsen av livet. Fattigt och rikt, vin och vatten, sol och regn, överflöd och mer sparsmakat. Jag är jättetacksam att bo i Norden/Sverige för vår ‘lägsta nivå’ av standard är jättehög för alla i hela landet även om vi har medmänniskor som lever i fattigdom relativt den stora massan. Det är hemskt men i jämförelse med ‘lägsta nivån’ i tex Brasilien är det ändå ett anständigt liv.

    Det pratas mycket om att vi väljer hur vi vill leva – och det gör vi. I det yttre manifesterar vi det som finns i vårt inre. Så om man är tung, trött, ledsen, omotiverad osv så finns det många saker en människa kan pröva för att komma ur det. Ibland är det en ren kemisk obalans orsakad av något som kanske inte alltid går att spåra. Ibland har vi obalans, brist eller nedsatta funktioner i olika organ – läs på om binjurarna till exempel så kan man ana att många som inte klarar resa sig ur de bortre träskmarkerna kanske har den typen av dysfunktion.

    Långsamt är också framåt – det viktiga är att inte nöja sig med att sätta på sig offerkoftan för evigt utan själv i den mån och takt man orkar söka sig till ett ökat välbefinnande. Det kan ta ett liv men då hade det ändå sin mening 🙂

  3. Bryt ihop och kom igen är min devis. Att unna sig en dag då man riktigt kan vältra sig i det hemska för att sedan metodiskt jobba sig uppåt igen. Att göra listor på det som gör en glad och se till att ta sig tid till det och göra listor på det som man vill förändra på i livet.

    Du har en alldeles underbar blogg i alla fall <3

  4. Finaste inlägget jag läst på länge;)
    Återkopplar till det i min blogg.

    Många varma kramar till dig ♥
    Adela

  5. Raring. Så ledsen att du känner så. Du vet att jag vet hur du känner. Jag har försökt lära mig att acceptera de dåliga dagarna. Att låta mig själv vara ledsen och gå igenom det istället för att försöka skjuta undan det. Sedan hjälper så klart vänner och att göra roliga saker, men man måste tillåta sig själv att sitta i skiten och KÄNNA för att kunna gå vidare.

    Jag hoppas vi ses snart igen. KRAM. <3

    1. Jag håller med Linda. Hon skriver vad jag också vill skriva: låt dig själv ha en dålig dag eller en dålig vecka. Jag tror nämligen inte det är en dålig vecka, jag tror det är själens sätt att stänga av och markera att den behöver få ro. Inga känslor är dåliga känslor, behöver du gråta, gråt!
      Lättare sagt än gjort men trösta dig med att du inte är ensam. I år kämpar jag med samma tunga själ, en själ som tycker det är ruskigt svårt att rycka upp sig men som också utvecklas enormt. I år är första året jag har mått riktigt dåligt och saker inte har gått min väg. Det har typ aldrig hänt innan och efter att ha blivit helt knäckt av det först börjar jag misstänk att det här är det bästa som någonsin kunnat hända mig. I accept the challenge. 🙂

      Kram

  6. Jag kan hålla med Tina i allt hon skriver! Vi är människor och kan inte känna till lycka och glädje utan att också känna till sorg och melankoli och andra tunga och negativa känslor. Ibland krävs det mycket att komma bort från mörkret, ibland behövs det bara en liten sak. Själv har jag erfarit båda. – Vill du veta vad som hjälpte för ett par veckor sedan? Jo, jag läste Efesierbrevet 3:20 och blev “blown away”. Du som studerat teologi vet säkert känslan när nånting i texten bara kommer och slår en på huvudet liksom ett basebollträ och då kunde man börja sjunga med KT Tunstall: “Suddenly I see!”

  7. Jag brukar försöka acceptera nedstämdheten trots att det kan kännas motigt. Jag vet ju att det blir bättre snart igen. Så jag tillåter mig själv att vara lite nere och tillåter självömkan.

  8. Jag känner absolut igen mig!
    Min man säger ibland att “jag blir inte nere som du, men jag blir heller inte lika glad” och då kan jag tänka på stunder när allt känts bra.
    Jag var nere ordentligt när jag var ca 30. Tyckte jag bara borde vara glad som hade det så bra. Men jag fastnade i deppighet. Det gick över!
    Ta hjälp av nära och kära. Det är lätt att tänka att alla har mycket med sitt, men så är det inte. Just nu behöver du hjälp. En annan gång orkar du hjälpa.
    Stor kram till dej!
    Malin

  9. Toisten ihmisten läheisyys ja keskittyminen positiivisiin asioihin on varmaan yksi avaintekijä auttamaan ihmisen vaikeuksien kautta voittoon. Oman asenteen muuttaminen on varmaan polku ainakin puoleen väliin voittoa, mutta ilman läheisiä on minusta ainakin vaikea nähdä valopilkkua mutakuopan pohjalta. On myös tilanteita kun asioita ei voi muuttaa pelkän asenteen voimalla ja silloin tarvitsee tukipilaria, joka auttaa sinut hyväksymään asian ja auttaa sinua pysymään pystyssä vaikeina hetkinä. Äiti, aviomies, mummo, oma tytär, ystävä tai joskus ehkä myös joku ventovieras – se voi olla kuka tahansa, mutta ilman tätä ihmistä on vaikea olla “awsome” varsinkin silloin kun tilanne on vaikea. Minulle – äiti ja perhe ja varsinkin äiti. Ja jos joskus on surullinen niin voi/saa olla surullinen ja täytyy saada olla surullinen. Aina ei tarvitse pyrkiä saavuttamaan jotain muuta olotilaa tai pyrkiä olemaan onnellinen. Tulee kyllä sekin hetki kun taas haluaa yrittää käyttää tilannetta ponnahduslautana parempaan. Sen halun täytyy tulla itseltään. Se on vain niin vaikeaa välillä ja niin kai sen pitää ollakkin. Mielenkiintoinen lause “joskus kun olen surullinen niin lopetan olemasta surullinen vaan olenkin mahtava”. Joskus ei pitäisi ottaa kaikkea niin tosissaan? Onneksi meillä on toisemme ja toivottavasti kaikilla meillä on joku jonka kanssa nauraa kasvotusten.

  10. Niin ja jonka olalle itkeä silloin kun itkettää ja jota halata ja jonka kanssa saa olla awsome =D

  11. Niin ja haleja!!

  12. Min dotter här hemma har diagnosen bipolär och utreds för ADHD. Just nu mår hon riktigt dåligt, en ordentlig svacka så jag fick åka hem från jobbet idag.
    Inte lätt alls att riktigt veta vad man ska göra men jag pratade och väntade ut henne och sen pratade vi båda. Just nu är det lugnare men vet att det är långt ifrån bra…

  13. Känner så väl igen mig, och skrev ett inlägg i samma riktning i morse. Ibland är det jobbigt helt enkelt och det är inte bara att “plocka upp bitarna och bli glad igen”. Tyvärr. Men det finns saker man kan försöka göra. Koppla bort allt runtomkring och fokusera på sig själv, egentid, avslappning och positivt tänkande.

    Kram

  14. Sötnosen då! Hoppas innerligt att du hittar tillbaka till dig själv snart snart!

    Jag tycker att 1. har det hänt ngt, då måst eman få sörja. Är man bara i en svacka av ingen egentlig anledning tycker jag att du ska prova på att göra något för någon annan. Det ger otroligt mkt. Baka åt ett äldreboende, skicka ngn du inte hört av dig till ett långt brev, ring en vän och ställ upp för den, ut och rör på dig så att du får endorfiner.. och så till sist.. Läs mina Strokeinlägg och glöm inte hur fort det kan vända. Jag har själv sådana svackor, och jag älskar barneys attityd och citat. Brukar också citera honom.

    Livet är som liver är och det är bara du som kan styra din verklighet. Se över ditt liv. Finns det någon eller något som suger energi från dig. Var tuff mot dig själv. Spenderar du tid på sådant som inte känns hundra rätt? Umgås du med människor som inte känns hundra rätt? Jag vet med mig själv att jag lätt bara jobbar på och vips så bara är jag ngnstans där jag inte tänkt mig att jag skulle vara. Det bara rann på av farten. Då måst eman stanna upp och göra revision på livet. Ägna dig bara åt människor och händelser som känns bra/rätt i hjärtat. Lyssna på din intuition, den sviker dig inte. Tro på dig själv fina!

    Varma Kramar

  15. Jag måste alltid tillåta mig att få känna mig låg, ledsen, arg, uppgiven eller vad det nu kan vara. Det funkar inte för mig att alltid tänka positivt. Genom att få tömma mig på negativa tankar, arga eller ledsna känslor så får jag också ny energi. Det blir ett lufthål för mig men sen kommer jag alltid till en gräns då jag tar mig själv i händerna och drar mig upp. Tänker och känner: ska jag deppa ihop för det här? Nej, nu jävlar! Upp och visa var skåpet ska stå. Var den person du vill vara!
    Jag tror det är livsviktigt att låta bägaren rinna över ibland; att svära, vara arg, skrika, gråta och känna att det också är ok. För mig är det inget liv annars men balansen måste finnas där, den mellan lyckligt och olyckligt och olycklig är jag bara i korta stunder.

  16. Jag tycker att det är så underbart skönt att du skriver det här. Så befriande att läsa den här inlägget och få nicka igenkännande. Att du också känner såhär, att du också har de här perioderna av sorg, nedstämdhet, när allt går fel – du vackra, starka, modiga.
    Jag försöker tänka såhär, för att hantera de mörka stunderna; att livet går så, i vågor, och när man är nere i mörkret på botten betyder det att det snart kommer att vända. Man måste ända ned för att kunna skjuta ifrån riktigt med fötterna och fara upp, högt, högt och högre upp i ljuset igen. Där nere i mörkret får man erfarenheter och insikter som gör en starkare, mer härdad, och ibland kan man inte annat än leva igenom det. Inte fly från det, inte försöka glömma det, utan verkligen känna. För att en dag vakna och känna att nu vänder det. Och bara den tanken, vetskapen att det kommer att vända och bli bättre, kan göra att man börjar stiga igen …

  17. När man jobbar som barnläkare är det inte svårt att leva i nuet och njuta av allt man har som är bra. Jag tar ingenting för givet. Varje dag jag får uppleva med mina barn och familj är en bonus. Min mamma har haft bröstcancer två gånger och jag tar inte en stund med henne för given.

    Jag rekomenderar att man volontärarbetar på ett barnsjukhus, flyktingförläggning eller äldre-boende. Då får man en otrolig distans till ens eget liv och problem.

    Idag träffade jag en pojke med svår utvecklingsstörning och återkommande kramper. Imorgon ska han utvisas från Sverige till Afganistan. Hans pappa grät som ett barn i min famn. Att då inte gå hem och vara oändligt tacksam för allt jag har är omöjligt.

    Jag skrev senast igår om inre träning i bloggen http://doktormolly.blogspot.se/2012/09/inre-traning-missa-inte-en-fantastisk.html

    Jag tror dock inte att man ska gå runt och va “lycklig och tacksam” jämt. Livet ska gå upp och ner. Bara man inte tappar ödmjukheten och tacksamheten för allt man ändå har.

    KRAMAR

  18. Hej

    Vet ej hur jag ska hitta glädjen ..min far har gått bort ..Den bästa pappan som funnits.
    Sorgen är så svår ……ta vara på livet o varann.

    :o(

    Eva

  19. Åh, du vackra…..det var skönt att just idag, just nu läsa ditt inlägg…..för jag har inte heller fantastiska dagar nu!! Jag är frisk, så även min familj…men ibland får man jämföra sin livssituation med sig själv, bara sig själv och det gör jag just nu!
    Jag har själv satt mig i den sitsen jag sitter i nu, jag har utmanat mig själv- har fått många hejarop, du kan, du är så duktig….Jag får nog göra något åt saken tänkte jag och det passade i livet att förändra just nu!!
    MEN, det känns inte bra, det känns inte bra i magen – och det är den känslan jag går på, för det är den som är äkta, som vet vad jag egentligen känner (och för min del var den sådär innan min förändring) så just nu känner jag mig lite sänkt, inte på mitt glada sprudlande humör och lite ledsen.
    Visst skulle jag kunna “pusha” mig själv till att må bättre och visst gör jag det till viss del, men jag sopar inget under mattan. Jag låter mig känna det jag känner, hjärnan kan säga vad den vill…det finns så mycket klokt den kan göra. Men det är hjärtat & magen som är den riktiga hjärnan, tycker jag i alla fall!!
    För min del så behöver jag få låta förändringen ta lite tid, känner jag likadant om ett litet tag, då tänker jag förändra min situation tillbaka som den var innan.
    Det kanske låter tråkigt, men då mår jag riktigt bra. Det är då jag får flytet i livet igen, skrattet bara kommer av sig själv och hjärtat mår precis som det ska.

    Min pappa har alltid sagt till mig om/när jag har varit ledsen, fram med krokodiltårarna, det är i tårarna sorgen eller problemet kommer ut. För mig funkar det att jag får gråta, jag behöver inte gräva ner mig eller älta ihjäl mig för att jag blir ledsen, men jag är inte rädd att låta den jobbiga känslan få komma…för någonstans har min bearbetning till en förändring börjat, annars skjuter jag den bara framför mig om jag inte skulle tillåta mig att få känna! När jag sedan känner att jag tar mig upp på benen igen, då plockar jag fram mina redskap som får mig att må toppen igen!
    Men väldigt viktigt att vara ärlig mot dig själv oavsett vad någon annan tycker eller säger…och det är inte alltid så lätt att veta innan man prövat ibland!?! Jag försöker ge mig själv lite tålamod, för då vet jag mer och mer för varje situation som uppstår att jag kan lita på mig själv och min magkänsla.

    Vet inte om du blev klokare av detta inlägg, men det kändes skönt att få skriva i alla fall.
    Jag hoppas att du snart känner att vinden vänder och att du kan plocka fram dina verktyg som gör att du tar dig dit där du mår som bäst.

    Varma kramar till dig,
    Jessica

  20. Hmm… Det finns nåt som kallas stress. Har själv varit “sjuk”, gått in i väggen för några år sedan. Det tog mig närmare fyra år att bli hel igen, med hjälp av psykolog, kinesiolog, kiropraktor mm (dock utan medicin). Då lärde jag mig, att det inte finns nåt som heter positiv stress. Kroppen kan inte skilja på negativ och positiv stress (vilket vi ju tror, antagligen som ett försvar för att hinna göra allt det roliga, trots att vi vet att det är lite väääl mycket på g). Det räcker inte med sömn, bra mat och motion. Vi måste ha tid, att göra ingenting, inte jämt vara uppbokade och ha saker inbokade långt fram. Under min sjukdom, valde jag att flytta från storstaden (till ett hus i skogen i mitt hemland), inte jobba alls, bara vara. Idag lever jag ett annat liv, på en ö med man och två små barn. Jag är hemma med mina barn och njuter av livet här och nu. Vill bara säga, hur viktigt det är att stanna upp, på riktigt, och fundera på hur man egentligen vill leva. Man blir tvungen till det, senast då man blir sjuk (då det enda man gör är gråter, har ångestattacker, ont i kroppen mm). Inget jag ens önskar min värsta fiende… Så all uppmuntran till dig! Det finns inom dig!

  21. Malen!
    Jag vet inte i vad din sorg och nedstämdhet bottnar sig. Det skulle vara lättare att skriva då. Det jag vet är att inget i livet blir exakt så som man har tänkt och trott. Man ställs hela tiden inför nya utmaningar eller problem. Dessa är till för att lösas. Du liksom jag läser The secret! Jag trodde aldrig att tankens kraft kunde vara så stor och hjälpa mig med mitt problem. Genom önskan, tacksamhet och glädje har jag nu det som jag länge har längtat efter. Resan var svår… Många tårar och tunga tankar! Fokusera på dig! Låt känslorna komma och gå! Ta hjälp av dina nära som du litar på och kan öppna dig för! De kommer stötta dig och hjälpa dig upp igen! Jag önskar dig all lycka på vägen och hoppas innerligt att du får känna dig lycklig igen och för all framtid!

    Många kramar / Hanna

  22. på tal om teologi, som någon annan kommenterade härovan…det finns en bok i Bibeln som talar mycket om att “var sak har sin tid”. Det är faktiskt något av det viktigaste livet lärt mig (jag fyller snart 42). Var sak har sin tid och måste få ha sin tid, det går inte att skynda på utvecklingsprocesser eftersom en process är något som tar tid. 😉 En annan viktig lärdom som någon mer kommenterat härinne är att försöka leva och stanna kvar i nuet och acceptera de känslor man har. Det gör oxå att man inte stänger av eller skyndar ifrån den process som själen behöver. Jag tror oxå att självrespekten växer om vi tillåter oss och accepterar att vara människor med tillgång till alla känslor och inte bara tvingar oss att vara “lyckliga”. Sist men inte minst utvecklar man sin empatiska förmåga, och vad är viktigare än att kunna känna med en medmänniska och kunna ge stöd, tröst och uppmuntran när någon annan kämpar med livet? Kram till dig och ett steg i taget så ljusnar det snart

  23. Ibland tror jag att man behöver grotta ner sig, gråta och tycka synd om sig själv. Det finns alltid de som har det värre men trots det kan man ju inte ignorera att man mår dåligt ibland. Ingen människa är lycklig jämt och jag tror att man lätt får den uppfattningen om en del för att det är den sidan de väljer att visa upp.

    Jag har haft riktigt dåliga perioder i mitt liv där jag grottat ner mig men till slut tröttnar jag på mig själv och situationen och tar mig uppåt igen.

    Mycket har med inställning till livet att göra men man måste tillåta sig att få vara ledsen och deppig ibland. Annars är man omänsklig.

    Hoppas att det som tynger dig blir till det bättre.

    Stor kram

  24. Katarina tvillingmamma

    Vad fina svar du fått redan. Jag håller med Maria. Ibland är livet tufft emot en och då kan det få lov att vara det. Jag kan tycka att som så många säger det är livets upp och nedgångar som gör livet så fint och som får en att njuta extra mycket av det goda. Man behöver få lite distans.

    Jag är själv en person som håller masken och har svårt för att släppa och bara tillåta mig att var ledsen. Men oj vad skönt det är när jag tillåter mig själv att gråta. Det är otroligt frigörande.

    Jag gillar verkligen Mindfullness. Det går mkt ut på att acceptera, men för den sakens skull inte lägga sig ner o ge upp, utan att “jaha, nu är det såhär” Inte dömma och inte streta emot utan se det utifrån. Låter kanske flummigt o lite svårt men kan vara väldigt skönt. Tillåt dig att känna motgångar, men inte för länge :O)

    Kramar!

  25. Tack snälla för att du sätter ord på detta i din blogg!! Jag har diggat dig förr & än mera nu.

    Jag är själv i en riktig svacka om dagen. Nu är jag definitivt inte i någon flow utan kroniskt sjuk sedan många år tillbaka. Har stort sett accepterat detta faktum, men nu är jag i en period där jag känner mig så meningslös i det stora hela. Att inte kunna jobba sätter en så himla utanför samhället & just nu är det så tungt.

    Jag är alltid positiv, klarar som regel hitta ljuspunkter i det mörkaste mörker. Men just nu är det svårt, det är inte nog att vara FAB mama & FAB wife, jag mår inte bra med mig själv.

    Jag tycker verkligen Tina Nilsson över skrev det så bra.

    Just nu känner jag kanske att pressen att alltid vara så jäkla happy & väl lyckad tynger mitt hjärta. Så jag läste Tinas kommentar & tar den till mig. Det är lov att ha lite mörka dagar.

    Kram till dig finaste & hoppas du finner tröst här bland alla fina kommentarer

    //Sessan i Oslo

  26. Man kan alltid glömma bort hela situationen för en kväll, komma till Brudskär, snusa på det lilla barnet, och sen sätta sig framför brasan ute på terassen med ett vinglas i handen! Exempelvis är vi hemma ikväll.

  27. Hoppas denhär syns.. 🙂 O hjälper lite.. <3

    1. Eeh, nej nå det syns nu inte som jag menade.. det var samma Simon & Garfunkels Bridge over trubled water som jag lade upp åt er flickor på FB! 🙂

      http://www.youtube.com/watch?v=jjNgn4r6SOA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *