Jag tycker om ärr. De berättar en historia, din historia. Ärr påminner oss om en speciell händelse och vad vi lärt oss av denna händelse. Jag vore inte den personen jag är idag utan mina ärr. Detta menar på alla sätt ni kan tänka er. Ärr i själen, de man inte ser, men känner och de vackra ärren jag har på kroppen påminner mig om mina underbara äventyr.

Ett av mina favorit ärr är det jag har under hakan. Som tolvåring föll jag från fönstret i andra våningen i “bagarhuset” när jag skulle svinga mig med en mycket gammal elkabel från till taket brevid. Lillebror och hans kompisar hittade mig på marken sökandes efter mina tänder och blod rinnande över hela halsen (de trodde jag var döende). Kommer inte ihåg dagen, vaknade på sjukhuset mitt i natten när en sjuksköterska skulle ta blodtrycket, kommer ihåg att mitt hår luktade torkad gyttja. Dagen därpå skulle min hand röntgas och jag fick gips. Grät en skvätt eftersom jag skulle vara med i Svansjön i baletten den våren. Det var så många som hälsade på mig den dagen, många elever från skolan. Kommer ihåg att L. kom (vi kom inte annars bra överrens) och jag blev mycket tagen av det. Min “pojkvän” kom inte och hälsade på mig, kompisarna berättade att han skulle köpa en ny cykel. Det jag fick var fem stygn under hakan och gipset bort från handen lagom till Svansjön.

Mitt andra favorit ärr är från samma gamla hus. Vi bodde i Neristan när jag var barn, alla mina barndomsminnen och de flesta ärr kommer just från denna stadsdel. En rostig spik grävde sig in riktigt djupt under mitt knä när vi var på våra äventyr och hoppade från tak till tak. Älskade vårt hus, men vi miste huset när det sist var lågkonja i början av nittiotalet.

Jag har ett litet ärr på mitt högra bröst från när vi var och seglade i Karibien. Jag smörjer mig alltid med de starkaste varorna som finns på marknaden, men sista dagen jag var i Karibien hade jag en tolv timmars väntan på mitt flyg och satt ute i solskenet och spelade kort och somnade och brände min näsa och mitt bröst rejält. Nu är jag mycket försiktig när jag solar.

Mitt tredje och fräscha ärr är från Isral resan när vi var ett gäng som gick naturstigen Nahal Yehudiya. Denna Israel  resa var mycket betydelsefull i mitt liv, jag gjorde många beslut när jag gick på Via Dolorosa. Men jag föll lika graciöst som en flodhäst när vi gick naturstigen som var helt fantastisk (alltså naturstigen var fantastisk, inte fallet..). Det kom lite blod från knäet och har en vit liten fläck kvar där ännu i denna dag. Det ärret får mig alltid att le.

Här är jag vid Yehudiya och visar stolt upp mitt knä, med det lilla såret.

Själens ärr kan vi ta en annan gång.

Har du något favorit ärr?