Tittat runt i arkivet, eftersom den Svenska median varit intresserad av mig och mina tankar kring mobbning. Vill också tacka för alla mail jag fått angående detta. Hittade några intressanta inlägg från några år tillbaka. Som jag skrev nu också, så har jag aldrig mätt min framgång och lycka som en revansch. Aldrig. Min lycka har uppstått från något så mycket vackrare än mobbning. Men som sagt så går ränderna aldrig ur. Man glömmer aldrig. Tror ändå att man kan, om man har viljan, skriva på nytt sin livshistoria, bli starkare, få ett större hjärta och förlåta. För det skall man alltid göra. Förlåta dem.
Här kommer ett inlägg från våren 2011:
“
Finaste Andréa.
Igår blev jag intervjuad. Vi talade om bloggen, men på ett annat sätt. Andréa ställde djupare frågor – till och med frågor som fick mig att tystna och fundera. Efter varje intervju jag haft, så känner jag mig själv lite bättre. Vi talade om mode och stil, den stora passionen för något så diffust som ofta återspeglas i bloggen. Att det ena inte betyder att det andra saknas. Att vara ytlig och väldigt spirituell, djup och medveten. Balansen mellan dessa två världar är fantastisk, hur det ena blir platt utan det andra. Vi talade också om jobbet som en bloggare gör: jag, som är min egen sekreterare, PR-företag, fotograf och modell. Hur jag komponerar, planerar, stylar och retuscherar bilderna. Så, till min stora överraskning, kom vi in på skönhetstävlingar, film-debut och hur mormor nog tyckte att jag skall vara med i Slitz. Vi skrattade mycket och jag känner att Andréa är någon jag vill bjuda på kaffe och höra allt om henne nästa gång;)
Det var den trevligaste av eftermiddagar!
“
Det var minsann inte dåligt att vinna den tävlingen… 😉 Och sedan är mobbing avskyvärt och att förlåta är nog det enda man kan göra för att gå vidare…
Stor kram
Petronella