Detta var min andra midsommar i Sverige. Men min första med Leon. Och den var allt jag hade och kunde önska mig. Den var precis som en midsommar skall vara.
En förnimmelse om en äng i Larsmo, små grodorna och midsommarstång. Den enda midsommar jag kommer ihåg riktigt bra. Ett barnaminne.
När farbröderna, i vår lilla by, stämde upp i sommarens vackra sånger, var jag tvungen att ta på mig solglasögonen och diskret torka tårarna som rann ner för mina kinder. Ville ju inte att någon skall tro att jag är ledsen. För det är så långt ifrån ledsen som man kan vara. Har alltid tänkt att man hellre skall känna för mycket än för lite.
Svärföräldrarna var på besök och Leon kallar Mattias far, Lars, för Larsmo, som får oss att le eller skratta till varje gång. Ingen vill, så klart, rätta till honom.
Vi åt gott.
Dessa tre herrar förgyllde vår dag med fin musik.
…och vi dansade kring midsommarstången. Då jag inte kom ihåg gesterna till danslekarna tittade jag bara på Mattias mor, som så vant dansade “Vi äro musikanter…” och visade Leon hur man skall göra…
Ni vet väl vad en midsommarstång egentligen ser ut som..?
Och buketten han plockat. Med lite hjälp, förstås.