På torsdagen kom Leon och jag över. Jag hade ett jobbmöte inne i stan, tog Leon med mig, som jag ofta brukar. Han hade inte vilat och var kinkig. Och mitt i mötet skulle han och “kakka”. Tur var de jag träffade så fina och förstående, de tog det hela med humor. Till kvällen började det ösregna och det dundrade på taket hela natten. Så, så mysigt. Vi läste många sagor och han somnade i mina armar. Jag med näsan i hans hår. Låt tiden stanna, tänkte jag många gånger.
Det är härligt att vi kan ta dessa dagar, han och jag. Det är fint hur närvarande man kan finna sig som mamma då man inte har några andra måsten. Ingen stress. Det är bara han och jag och inget annat är viktigt. Att vara tillgänglig för hans önskemål, svara på hans frågor och lyssna på hans funderingar. Och det att svara “ja!” varje gång han frågat om jag vill brottas.
På fredagen vände vädret totalt. Från ösregn, vind och kyla, blev det tillsist varmt. Dimma. Vid klockan tio lättade timman och jag kände att jag vågar ta ut min son på stranden utan risk att tappa bort honom i den tjocka dimman, hah! Vi gick länge där och undersökte “lätäköitä” (vattenpölar), samlade på vackra stenar (mina jackor väger nuförtiden sååå mycket, har massor med viktiga stenar i fickorna) och pratade om livet.
