Det är fem månader mellan bilderna.
Stor skillnad på kropp och knopp. Hur man är i ett helt annat sinnestillstånd nu än då. Längtan är så stor. Det har den varit hela tiden. Och nyfikenheten. Vem är det där inne i magen? Det har varit en väldigt lycklig tid för mig, dethär. Äh, försöker skriva något vettigt, hade så många tankar jag ville dela med mig, men börjar bara gråta hela tiden. Stora tårar rullar ner för kinderna och landar på skrivbordet. Inte av sorg, utan av tacksamhet och att allt känns så stort och fint. Ni som har följt mig länge, vet att jag går och bär på ett slags trauma, en stor sorg och det är klart att de tankarna kommer upp ibland. Ni är många som skrivit mig, så vackert om vilka känslor, av det jag visat upp i bloggen, gett er. Om hur ni är glada för min skull. Tack för det. Jag känner att hur det än blir med sömnlösa nätter och allt det där som är tungt med en liten bebis, så klara jag av det galant. För jag kommer inte vara ensam. Vi har pratat om det mycket här hemma, jag har varit öppen med mina känslor och rädslor. Känner mig hörd. Och känner mig oerhört trygg. Jag är inte ensam.