Björnrundan.
Vi startade vandringen på torsdagen. Alla hade på sig flanell skjortor, av dem fick man en äkta känsla, man kom in i stämningen. Jag hade förstås min fina, nya Odd Molly mössa på mig. Första etappen var sexton kilometer. Skymningen kom redan vid sex-tiden och vi visste redan då, att vi var tvungna att gå i mörkret för att komma fram till vårt övernattningsställe.
Och mörkret föll på den första dagen. Och snön. Mina muskler var i något slags chock tillstånd vid dethär laget. Min rinkka- ingen ytte-pytte ryggsäck utan en serious mega rinkka som vägde åtminstone 100 ton-började trycka till obehagligt. Jag hade bestämt mig att vi INTE skulle gå i mörkret, det finns björnar som äter såna som jag när det blir mörkt, så jag hade (dumt nog, jag vet) inte tagit med mig någon ficklampa. Hade skojat om att killarna får gärna ha ficklampor men jag har reflex. Så, där gick jag i mörkret, försökte orientera mig fram bland alla träd, buskar och hala rötter och koncentrera mig att inte bli uppäten av en björn.
0 thoughts on “Vattenfall”