Dessa dagar skall vi komma ihåg då höstmörkret kommer. Jadå.
Det var den enda veckan i sommar då vattnet gick helt och hållet ner och vi fick flera hundra meter lång sandstrand och långgrunt. Det är då det är som vackrast hos oss, tycker jag. Tidigt var vi ute på mornarna och hade “morgongymnastik”, Leon på sin cykel och jag och Systern (Mattias syster, that is) sprang ikapp med honom, armhävningar och sen kastade vi oss ut i havet och plaskade länge, länge. Om man gillar god mat, som jag gör, är det den yttersta lyxen att ha Systern och hennes bror i köket. Det. Är. Fantastiskt. Med alla sinnen. Och snälla, goa Systerdottern leker med Leon och han älskar henne så mycket.
Vi åkte ut med båten flera gånger, så mysigt att fara längs älven. Satt i båten och lyssnade på en konsert vid Väven. Sedan söka sig till ett lugnare ställe i skärgården, där vi kan hoppa i havet från båten, äta picknick och bara njuta.
Hej Malena! Jag har följt din blogg i många år, men nu hade jag inte varit inne o läst sedan juli! Nu har jag dock läst i fatt mig o kände att jag måst kommentera. Jag är så innerligt glad för din skull att du mår bra! Efter en tung period i livet så ser man nu hur du och Leon hittat stabilitet igen. Du o Mattias verkar också ha de så jätte fint ihop! Och fast ja inte känner dig så känner jag så starkt att Ååå vad du förtjänar denna lycka! Ni verkar ha haft en underbar sommar som gett energi och helat <3 Kram
Vilka fantastiska bilder vid vattnet!