Tårar och skratt från sommarpratsstudion

Det är drygt en månad sedan nu. En varm och solig onsdag, i maj, då jag stod flera timmar framför en mikrofon i den svala och mörka studion. Mot slutet med en allt påtagligare stress över att jag skulle köra hem från Vasa, hämta Leon och kvällen kom alldeles för snabbt. Men här ville jag inte slarva. Jag spelade ju in mitt sommarprat, min alldeles egna story och mina egna ord. Lika spännande som nervöst. Att få vara sommarpratare är en stor ära och en väldigt unikt minne – som vem som helst verkligen inte blir ombedd att göra, men som jag tycker att alla borde. Få berätta sin historia med sina helt egna ord, utan frågor och bara rätt från hjärtat. Det borde alla få.

Jag tycker också att det är en stor, stor ära att få dela radiorum med de andra sommarpratarna – dessa stora personligheter, många förebilder och folk jag beundrar.

Coachade mitt sommarprat, gjorde Elisabeth, annars redaktör på YLE och jag kände till henne sedan tidigare. En väldigt bra och stark coach, som höll i mig då jag vacklade, för det gör man, även om man är säker på sin sak. Det var många gånger jag funderade fram och tillbaka vad jag skulle prata om, vad som är relevant, vad som bidrar, vad som kan vara känsligt eller hur jag kommer att uppfattas av lyssnaren.

Det största jobbet gör man med sig själv. Vem är jag egentligen? Här och nu? Vad har livet format mig till? Mitt i processen ringde jag upp Jeanette Östman, som intervjuat mig till en artikel för Hufvudstadsbladet förra sommaren. Då hade hon just varit sommarpratare och jag hade läst om hennes prat och tyckte hon var så modig. Vilket just var tipset hon gav mig – att vara modig. Tala för de som inte har rösten, orken, ge kraft till de som delar dina erfarenheter. De finns andra som gått igenom samma saker. Vara inspiration. Stora ord. Och det är ju det man vill, man vill ge något till lyssnarna.

Något som berörde mig i samband med programmet var när Elisabeth berättade om att hon studerat kreativitet och innovation i USA vid University of Georgia. Det lät så himla intressant! I sin avhandling undersöker hon elementen för den kreativa processen när man skapar nya tv-format. Dramaturgin, tankarna med hur man bygger upp texten. Hur lyssnaren tänker. Ja, ni förstår att jag tycker att just det är spännande.

Sen hade vi Peter Salonen, som är programmets ljudtekniker. Han var fantastisk, det perfekta stödet. Precis så peppande och rådgivande som jag behövde. Hans insats låter så teknisk, men man kan säga att han ser till att röst och musik fastnar digitalt och låter bra. För det gör den, det är så skönt att kunna säga, när nervositeten smyger sig på.  I sina unga vuxna år har även Peter vistats i USA med ambitionen att bli musikproducent, vilket märks i hans sätt att jobba. Man ska inte bara sitta ner och titta i sin text, utan man ska stå upp så att rösten blir klar och energisk. Och så vet han ju hur man hanterar alla knappar på pro tools-ljudbordet – som ju har så många knappar så att det ser ut som en julgran när allt lyser!

Mina vänner, på tisdag den 28.6.2015 kl. 10:03 och repris kl.18:03 är det dags. Egentligen är jag inte så nervös, det känns mer spännande. Ni förstår. Hoppas ni slår på radion då, jag har lagt upp många av mina favoritlåtar, så vi kan dansa tillsammans!