Inget instagram-glam

Love this post:Love this 16

Jag skrev ett instagraminlägg för några dagar sedan, som fick så väldigt fint bemötande. Det gav mig enorm kraft att läsa alla kommentarer och igen, märka att man verkligen inte är ensam och “this to shall pass”.

“Det är länge sedan jag lagt upp en bild, där jag möter er blick. Väljer ofta bilder nu, där jag tittar ner. 
Tycker att första tiden i bebisbubblan är sååå mycket enklare, än den runt 9-10mån. Alla skeden har sin charm. Men just nu med sju tänder, feber och förkylning, tog mig på en bergochdalbana utan sömn/hackig sömn i några veckor. Två veckor sedan stammade jag i två dagar. Och så förra veckan, då M varit på jobbresa, satt jag bara o grät när han kom hem. För att jag ville sova, äta och duscha. Mest bara få sova.

Jag känner inte igen mig själv. Känner ni nångång så? Att det yttre inte speglar det inre, eller vice versa? Därav bilderna där jag tittar neråt. Då ser man inte mörka ringar under ögonen.

Och något runt farsdagen väcktes i mig. Det var min vän som gratulerade oss mammor, som varit tvungna att också ta farsdagarna. Och mitt liv, hur det såg ut då Leon var nio månader. Det är många fasansfulla minnen som gjort sig påminda detta år. 
Jag är glad för hur jag har det nu. Tacksam över livet. Även om jag är trött. Det hör till, allt är inte härligt instagram-glam, men jag får avlastning nu.”