Symbolen för evig kärlek
Samarbete med Salkari och Schalins
Yieppie, är ju Vasa i helgen, svävar lite på moln. Inte bara för att jag fått molnrummet på på hotellet. Utan för att jag ska jobba för Salkari på bröllosmässan. Så jag ska vara extra romantisk i helgen.
Dessutom knyter det ihop säcken för mig med Schalins smycken. Det är några veckor sen, men jag kommer nog aldrig glömma det, när vi reste hem från Härjedalen och vi fick stanna till i Östersund och besöka deras fabrik. En gnistrande vinterdag med åreskutan som kuliss.
Ni fattar va? Det är ju inte varje dag man kommer så nära de vackraste råmaterialen vår natur producerat. Så jag var lite nervös när jag steg in genom dörren och Johan Redhe, vd på Schalins, tog emot. Omgärdad av säkerhet, inte han alltså, utan hela deras fabrik.
Men som jag togs emot. Sån värme. Jag fick naturligtvis knappt röra min kamera. Men det gjorde inget. Att få se sådant genuint hantverk, sån kärlek som medarbetarna har till sitt råmaterial. Sättet som spillet tas tillvaro. Det vackra ringarna som tillverkas helt efter beställning. Så genuint, fast mer än åtta av tio bröllop har Schalins ringar. Så anas inget massproducerat.
Tänk vilken historia en ring skapar, symbolen, sammanhanget, framtiden. Tänk att följa en rings framtid. Som en film eller en roman.
Var alldeles tagen när vi åkte vidare, tror inte jag lyssnade helt och fullt på Mattias som berättade om hantverkstraditionerna och fjällen runt Jämtland. Men jag tog in dem i sinnet.
Så det känns otroligt fint att få träffa romantiska par på mässan nu i helgen som går i förlovnings och giftastankar. Kan vi inte alla göra det, kom till mig så drömmer vi oss bort och pratar smycken i helgen. Hoppas vi ses.
Hej Malena! På tal om ringar, vad har du gjort av din gamla vigselring? Vad gör man liksom, sparar man, stöper om, säljer och gör nåt roligt med pengarna, kastar bort? Jag var inte gift med min sons pappa, men hade nog kvar några andra smycken som jag fått av honom – och som jag absolut inte ville gå med – så jag sålde dem. Borde väl ha öronmärkt dem och köpt en dyr champagne eller nåt annat kul, men de gick väl i samma pott som andra inkomster, och “försvann” till vardagsutgifterna. Lite synd, kan jag tycka. Men smyckena har jag i varje fall aldrig saknat, och inte karln heller, haha!
Ja, jag kan väl säga att jag saknat min vigselring ibland, men inte karln;) Inte bara för att den var så vacker, utan för att den betydde något så oerhört fint för mig och för vad den symboliserade.
Lade ner väldans mycket jobb och kärlek på den. Fick min farmors gamla ring och så var det en guldssmed i Åbo, som gjorde en ny ring till mig av den. Den finaste i världen, tycker jag. Med farmors diamanter. Så den ringen har jag väl förvarat, att ge åt Leon sen, då det är dags.
Men min förlovningsring (ingen dyr sak) och annat smyckesskräp, sålde jag och fick ett ett par hundra för och köpte nödvändigheter Leon behövde just då.
Det är så skojigt att du just frågade om vigselringar! Då jag i detta nu smugit mig upp för spiraltrappan till tornet, dragit mig undan för att jobba, Mattias lägger Leon. Hör dem pladdra om vilken saga som skall läsas och på mitt skrivbord finns Mattias gamla vigselring. Ser den på samma gång jag öppnar datorn och läser din kommentar. What’s the odds liksom? Bland en massa bråte. Och jag sitter och fingrar på den, på samma gång jag funderar på mitt svar till dig, Linda. Undrar också hur den hittat hit och vart den är påväg.