Ultraljud och mobbning

Love this post:Love this 23

bymalenebirger-5438

Kappa och väska By Malene Birger/Isa Couture, handskar från Sköna Clara.

I morse vaknade jag med solen. Vi var till sjukhuset på ultraljud, hade ett extrabesök i och med att min moderkaka låg ganska långt nere då vi, runt vecka 18, var på fosterdiagnostik (rakenneultra). Men moderkakan hade flyttat på sig och allt såg bra ut. Tyckte det var skönt att de genast från första början berättade att det kanske blir ett kejsarsnitt om moderkakan är i vägen, så jag fick förbereda mig mentalt och att det inte kommer senare som en chock. (och klart det kan bli ett kejsarsnitt ändå, men då är det inte på grund av detta). Det var fantastiskt att se den lill* igen! Eller lill* och lill*… Så stor h♡n var nu! Kommer ihåg då h♡n ännu bara var ett litet frö med ett litet, litet fladder. Det lilla stora fladdret av hjärtslag som fick hela mina värld att stanna upp. Jag skall bli mamma!

Efter ultran körde vi förbi bageriet och köpte nybakat bröd. Mmm, så gott! Hällde upp ett stort glas kall mjölk och skar några skivor varmt bröd och satte mig vid köksbordet och väntade på att My Tengström från radio X3M skulle ringa och intervjua mig. Älskar att sitta vid köksfönstret och titta ut på gården, katten sitter alltid på samma ställe, därute, bredvid ytterdörren, som en vakthund, och så finns det en massa renoveringsbråte under biltaket. Och solen som lyser upp de röda och gula färgerna på de gamla uthusen.

My ringde mig och vi talade om mobbning. Det har varit mycket på nyheterna om bil- och transportförbundet AKT:s förre ordförande Timo Räty och AKT:s förra informationschef Hilkka Ahde på sista tiden och nu dömdes Räty för arbetsplatsmobbning.

Jag berättade om hur det var då jag gick i högstadiet och de äldre flickorna spottade på mig och ropade “hoooraaa!!” efter mig. När mordhoten kom berättade jag för mina föräldrar. De ville genast ringa polisen och det blev möten på skolan. Jag är glad att det genast togs på allvar – även om mobbningen inte slutade.

Jag tycker det är viktigt att man har så stor respekt för sig själv att man sätter gränser, vad som är okej och vad som inte är okej. Och att man skall våga säga ifrån eller be om hjälp.

När jag började blogga var det några vuxna kvinnor i min hemstad som skrev elakt och kränkande om mig på en annan blogg. Det gjorde ont.
I somras var det en ung man, som jobbar bland barn och ungdomar här i min hemstad som skrev fruktansvärda kommentarer om mig och min familj på min blogg. Jag har aldrig ens träffat människan! Han skrev under olika namn och “diskuterade” med sig själv. Till sist blev kommentarerna så hemska att jag tog bort de flesta av dem.

Många tror att de är anonyma på nätet, men så är inte fallet. Som tur slutade han efter att en av mina läsare, som är kriminalpolis, tog kontakt.

My frågade om jag fått mer skinn på näsan av dessa upplevelser och nej det har jag inte. Jag skulle mycket hellre ha levt ett liv utan mobbning. Fått koncentrera mig på annat. Hon frågade också om revansch.
Jag känner att livet är så vackert och så rikt att jag inte vill ge rum till dem som mobbar/har mobbat mig. Jag vill inte ge min tid till dem. Till revansch. Förlåtelse ger jag dem. Men inte för deras skull utan för min egen. Så jag skall kunna gå vidare.

17 Comments

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *