Love this post:Love this 27

kommentar

Fått kommentarer på sista tiden som jag inte velat publicera, fast jag annars brukar publicera allt. Det har känts mycket märkligt och jag har inte förstått varför personer jag inte känner kräver förklarningar av mig. Om mycket intima och ytterst privata saker. Jag tycker det är obehagligt.

Och så kom det fler kommentarer. Vet att de som skriver ifrågasättande meningar gällande mitt kärleksliv varken känner mig eller min bloggpersonlighet särskilt bra, det märks, annars hade de inte skrivit så som dom gjort. Jag tycker dock att deras kommentarer berättar mer om dem än om mig. Om det finns är fler därute som vill skriva av sig lite elakheter, så kan ni göra det någon annanstans, för här på min blogg vill varken jag eller mina läsare ha människor, vars självbild göds av andras olycka.

Jag har aldrig försökt bygga upp en perfekt fasad för er alla att se, vad skulle motivera mig att göra det? Känns som en mycket främmande tanke. Känner mig mycket missförstådd som skribent om detta är en allmän fundering om mig. Ingen lever väl i tron om ett perfekt och glamouröst liv? Tycker det låter så naivt och hör inte hemma här. Jag tycker att jag, här på bloggen, hållit fram livets operfekthet, vilken gör att jag älskar det så mycket mer. Det är den som framhäver guldkanterna i vardagen och gör dem möjliga att tas fram. Framförallt tas fram här på min blogg. Och hur ödmjukt tacksam jag är över ER, att ni finns. Som t.ex då jag var ledsen och arg över knölen i bröstet eller då jag berättade om missfallet.

Det förstår väl alla (eller ja, de flesta??) att läsarantalet på bloggen är en fis i rymden för mig i jämförelse med mitt äktenskap? Det är väl en självklarhet?! För er som undrat så vet ni det nu. Man glömmer så ofta att alla inte tänker på samma sätt som en själv och jag blir så paff och ledsen över att nån faktist tror så. Att jag inte skrivit om mitt privataste här på bloggen, för 50.000 människor att se, bara för att jag är rädd att det skulle dra ner på mitt läsarantal? Det är faktiskt en absurd tanke för mig.

Jag väljer själv hur jag vill leva i min situation. Nu gäller det att samla ihop sina kjolfållar. Jag vill leva i hoppet, glädjen. Jag vill att det skall synas i mitt leende, höras i mitt tonfall; man skall se det i mina val. Jag vill att min energi skall smitta av sig och ge er styrka och inspiration. Ge er något gott – eftersom det ger mig gott. Jag önskar att jag kan ingiva styrka åt sådana som befinner sig i samma livssituation som jag, och hoppas att vi kunde ha denna plats i cyberrymden som en samlingsplats där vi skrattar och gråter tillsammans – men framförallt håller varandra om ryggen och stannar upp och ger en hjälpande hand åt de som vacklar. Att kunna se sig själv i spegeln om kvällarna och veta att man kanske gjort någonting osjälviskt för en annan medmänniska idag. Så väljer jag att leva mitt liv – vad väljer ni?