Love this post:Love this 0

Klarar sig mobbade personer bättre? Det påstår en artikel på radio X3M:s hemsida. Vad tror ni? Och kom inte med åsikter om avundsjuka… Vissa människor vill se världen brinna. Och det skall inte bortförklaras med avundsjuka.

 

 

Kommer man över det? Nej. Aldrig.

Förstår om du inte vill svara, men iaf, varför blev du mobbad i skolan? och hur har du gjort för att komma över det?
Svar: Det att jag blev mobbad i högstadiet- gymnasiet är ingenting jag kommer att komma över. Någonsin. Ärren kommer alltid att finnas kvar. Varför jag blev mobbad fick jag aldrig svar på. Lärarna sade att jag måste förstå att jag blir mobbad, får mordhot, att människor spottar på mig och kallar mig till hora – eller huooora! – eftersom jag är så vacker. Ingen tröst för en tonåring. Men jag tror att detta har gett mig en djupare förståelse, bredare livssyn och hoppeligen ett större hjärta. (härifrån)

Nu skall jag fortsätta här med att fläta en krans av palmblad. Ha det skönt!

You may also like...

17 Comments

  1. Jag tror absolut att mobbade klarar sig bra, om inte bättre, än mobbarna här i världen. Fast jag tror nog att det även hänger ihop med den mobbades personlighet också. En stark flicka/pojke som blir mobbad vill nog säkert visa världen vad hon/han går för, får ett annat jävla anamma i sig och en brinnande lust att lyckas. (Och oftast tycks mobbarna ge sig på de starka, de som vågar sticka ut, de som inte faller in i ledet, är det en stereotyp eller sanning att mobbarna alltid har dåligt självförtroende och de mobbade är de starka?)

    Jag påstår mig inte ha gått igenom samma sak som du, eftersom jag blev mobbad på lågstadiet och det inte var lika hemskt och inte gick lika långt (minns med avsmak skriverierna om dig på toaletten…). Men jag tror nog att det att jag blev utpekad och skrattad åt fick mig att försöka ännu hårdare. Att visa, att jag kan, jag duger och är bäst! Eftersom folk nu ändå tittar och pekar, är det bara att stå i rampljuset, att bli ordförande för elevrådet att ta för sig av det som erbjuds. Att våga, helt enkelt. Och jag vågade.

    Idag känner jag att jag är bäst, jag har lyckats. Jag är 30 år, jag har skaffat mig 10 års erfarenhet inom min bransch, startat ett företag som redan från start gått bra. Jag har ett underbart förhållande och ett liv där jag bestämmer, hur mina dagar ska se ut. Vem vet var jag skulle hamnat om jag inte blivit mobbad? Kanske jag inte skulle arbetat så hårt i skolan eller varit så målmedveten.

    Önskar absolut inte att någon ska bli mobbad, men att bli mobbad betyder inte att du är en sämre människa eller mindre värd. Snarare nog tvärtom! Gör det bästa av ditt liv och visa mobbarna att de hade fel.

    Och du Malena, lärarna hade nog rätt, även om det inte tröstade då. Du är vacker!

  2. Gud, vad människor kan vara elaka. Man blir beklämd när man hör hur du behandlades av elever och hur dåligt det hanterades av läraren. Såklart att det lämnar ärr! En sak stämmer dock, du är en otroligt vacker kvinna. Dessutom klok, driven och full av liv! Du och din blogg är en stor inspiration. Kram Pernilla

  3. Hej Malena!
    Jag vill gärna tro att vi klarar oss bättre… Jag har inte nått lika långt som du, men det beror kanske på att jag blev svårt sjuk och fick den ena kroniska sjukdomen efter den andra (precis fått min fjärde eller femte diagnos nu… har slutat räkna…) Medan jag fick min första diagnos bodde jag tillsammans med en kille som psykiskt misshandlade mig i över 4 år, så jag har lite längre väg att gå innan jag kommer ut på “andra sidan” av det mörka…
    Men jag börjar sakta komma längre och längre – har min supersöta son, som jag kämpade med näbbar och klor för att få (IVF) och har min sambo sedan 10 år tillbaka. Har startat ett företag, även om det inte “flyger” än så har jag mitt eget iaf, jag vet att flera av de som mobbade mig bara fortsatte med samma människor, kom ingenstans, bor kvar i “Hembyn” eller liknande. Många av dem fick lite panik när de läste om mig i en tidning, där jag berättade om min sjukdom och hur livet såg ut idag, med smärta, mediciner, operationer osv.

    Vi klarar oss nog bättre, för vi MÅSTE söka oss utanför vår comfort zone, vi måste söka andra människor att vara med, vi måste söka andra vägar att gå, vi måste ut, det måste inte mobbarna – de kan bara vara med “sina gamla kompisar” för att känna sig säkra.

    Stå på dig, tjejen! Du är sådana som gör oss andra stolta för att du når ut med ditt budskap!
    Ta hand om dig och stora kramar!!

  4. Hej,
    Visst kan det vara så att mobbade personer klarar sig bättre, att de får mer skinn på näsan! Men samtidigt vill jag inte påstå att det är nån lätt kamp att ständigt intala sig själv: Jag duger som jag är! Jag är vacker! Efter alla hårda ord som slagits in i hjärna på en. Jag antar att ödmjukheten är nått som mobbade har, men som mobbarna saknar. Ödmjukheten, omtänksamheten. Men en som blivit mobbad kan ju bli väldigt bitter också, om hon inte blir stark, om hon inte lyckas ta sig ur allt det onda! Det är en evig kamp med sig själv! Men vi är starka, vi är vackra! Och tillsammans kanske vi kan få resten av mobbade att inse det också! Tack för att du ständigt påminner mej (och säkert många andra) om att “Det blir bättre” ( TV3:s dokumentärserie) Kramar Lena

  5. Vilken bra fråga! En del behöver nog bara ösa ur sig elakheter på andra för att må bra själva. Att påpeka andras brister för att själv inte bli synad. Att trycka ner för att själv höjas upp.

    Jag har blivit mobbad i låg och mellanstadiet. Jag vet inte om just det har gjort mig starkare… Jag är inte framgångsrik och känner mig svag och sårbar ibland, men jag tycker att jag duger! Jag är duktig på det jag gör och blir uppskattad av kollegor och vänner. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig.
    Jag gör alltid mitt bästa, längre än så kan jag inte nå.

  6. Härligt med revansch 🙂 Jag har ett lager av sådana storyn, men låtsas vara ödmjuk och tänker inte berätta om dem…. Jag blev rejält mobbad i högstadiet. Jag var väl lite udda, tror jag, och en tyckte jag var ful som en kråka och borde skjutas. 15 år senare delade jag dansgolv på en klassträff med den värsta av dem, så allt är glömt och förlåtet, men visst blev självkänslan ärrad för en lång tid. I lågstadiet var bästisen och jag kungar, i högstadiet blev vi lägre nollor och det var svårt att fatta. Jag tror jag kom över mobbningen för att jag alltid hade vänner, både i skolan och utanför, och hade en god känsla av egenvärde i grunden. Trots att man till sist börjar känna sig värdelös då man hör elaka ord dagligen, hjälper det att ha blivit uppmuntrad under uppväxten, för då man kommer ut ur situationen är det lätt att inse att det var mobbarna som hade fel. Jag brukar vara försiktig med att mäta framgång, betydelsen av det är väl olika för olika personer, för mina mobbare var det pengar, fina fester och resor, men ja, jag känner att jag står stadigt med fötterna på jorden och försöker någon sätta sig på mig får de en tagg i rumpan. Men med ett vänligt leende och genom att behandla andra som man själv vill bli behandlad, kommer man långt, det är min livsfilosofi, även om jag inte alltid lyckas följa det själv. Ha det bästast, Malena!

  7. Det beror nog på varför en människa mobbas, tror jag. Du t.ex., tror jag, mobbades för att du “hade allt” så att säga. Tog plats med både ditt utseende och din personlighet och det fick ju inte hända, tyckte mobbarna. Kanske, inte vet jag. Kommer ihåg hur gudomlig du verkade på högstadiet och var faktiskt lite rädd för dig, hahaa.
    Jag igen, var den rädda musen som satt ensam på rasterna och läste en bok i ändan på nån korridor, som inte vågade ens gå nära det populära gänget och som gjorde allt för att vara alla till lags, och blev också mobbad.
    Mer på lågstadiet, men i varje fall, mycket på grund av att jag alltid var den där lilla gråa läslusen som gick med på precis allting om nån bara gav mig lite uppmärksamhet. Jag lät mig alltså bli utnyttjad till en viss grad. Det gjorde mig inte starkare, gav mig inget fan-anamma precis. Kanske för att det handlade om min personlighet, om en blyghet och försiktighet som jag alltid haft.
    Jag bär fortfarande med mig spår av barndomens och de första tonårsårens mobbning (såklart). Den där viljan att bli sedd, att nån ska lägga märke till mig. I alla möjliga underliga sammanhang. Och den där känslan av att vilja krypa undan när nån med en stark vilja kommer in i ett rum, det där som får mig att meddetsamma vika undan, kuva mig, bli en yes-man, bara för att duga, få finnas till i ögonen på “de populära”. Då är jag plötsligt igen den där 12-åringen som bara ville duga inför klasskompisarna, få vara en i gänget.

    En stark människa som mobbas kan kanske växa sig ännu starkare genom det, men nån som från början är svag kanske mer lätt kuvar undan? Jag “fann” mig själv först runt 25, då vågade jag äntligen vara mig själv, så som jag är, visste vad jag ville och ja, ta t.ex. att jag vågade klä mig precis så som jag själv ville, slutade binda mina tankar och mina gärningar i vad andra tyckte och tänkte. It’s been a long road. Så, jag tror inte att jag personligen blev starkare av att mobbas.

    Som kuriosa kan jag inte låta bli att berätta om ett minne från högstadiet, :). En gång var jag på en av vessorna då du och M kom in och jag blev så rädd att jag gömde mig i en av båsen. Ni hörde tydligen mig ändå och frågade vem där. Jag darrade så att jag bara sakta kunde pipa fram: “jag”. Och då skrattade ni. (Ni var inte elaka eller så, jag var bara så blyg och ängslig att jag reagerade på det sättet av att vara ensam i vessan med två av skolans snyggaste flickor, :).)
    I mina ögon var du alltid en av de där stora, snygga och populära. Som havet av människor delade sig inför när du gick igenom korridorerna. Men då var jag själv som sagt “lägst ner på rangordningen” i skolvärlden. Och kommer också ihåg de där vessa-skrivelserna om dig då jag tänker efter… Kommer också ihåg att de som skrev dem tillhörde en högljudd grupp av elakingar som trodde sig vara coola och djärva och som alltid luktade tobaksrök. Och med tanke på det, så tror jag starkt på en teori som innehåller avundsjuka, dåligt självförtroende och ett allmänt förakt mot allt och alla som verkar må bra och har en styrka som man tror sig kunna häva ut sina egna ondskor mot. Något sådant.

    Äh, får inte riktigt fram det jag egentligen menar, man kanske du/ni fattar (det är mitt i natten och hjärnan är rostig som få…suck).

  8. Olisi mielenkiintoista lukea tämä juttu suomeksi kun en ruotsia osaa….

  9. Hejsan Malena,

    Jag har också blivit mobbad hela skoltiden förutom i yrkeshögskolan. Jag blev mobbad för att jag tävlade i skönskrinning, stammade, jag inte hade en hund, mina föräldrar inte var gifta, jag bodde på “fel” ställe, jag delade rum med mina systrar, vårt hus är från 50-talet, min familj inte hade lika mycke pengar som andra, min mamma var större…. the list goes on and on.

    Min skolgång var ett helvete och min mamma kände sig helt hjälplös när ingen gjorde något åt saken (rektor och lärare). Jag gick hos psykologen men hon sade att mobbning är sama sak som avundsjuka. BULLSHIT!!! Flickorna på klassen ordnade födelsedagsfester och andra jippon och den enda som inte var bjuden var jag. En gång fick mamma nog och kom efter mig från skolan mitt på dagen. Hon tog flickan, som var “huvudmobbaren”, åt sidan o läxade upp henne (inte fysiskt såklart). Flickan for hem gråtande till sin mamma som sedan ringde förbannad till min mamma och sa “det är hemskt att se sin dotter komma från skolan gråtade, ledsen och rädd”. Min mamma svarade till henne “så då vet du hur jag har kännt varje dag i flera års tid då min dotter komme rhem från skolan”!!!! GO MAMMA =)

    Vet inte vad jag gjorde fel eftersom jag ansåg att jag var likadan som alla andra. Vad än jag gjorde (klippte håret – det var fult, åt en glass – jag blev fet, hade träningfkläderna med till skolan – allmänt dumt) var det alltid något fel. En person som hjälpte mig mycket under skoltiden var min bästis Annika som är en mycket nära vän fortfarande (min blivande brudfrämma). Det var så lätt att fara hem till henne o dricka kakao då man hade det svårt.

    När jag var 17 år träffade jag min nuvarande sambo och trolovad. Jag blev mobbad i gymnasiet att jag var en “golddigger” eftersom han är 5,5 år äldre, studerade och hade en egen lägenhet. jag menar come on!!!! Jag började umgås med hans vänner som var äldre och ingen mobbning och jag passade för första gången i mitt liv in 🙂 Det b’sta var när en av min pojkväns kaverins flickvän bjöd mig på flickkväll. Det var min första flickkväll och ajg var 18 år gammal!!!

    Vi hade 10 års lågstadieklassträff för ett år sedan. Jag var så skadeglad då jag märkte att jag har det väldigt bra ställt. Jag har en utbildning (tradenom), fast anställning, ok lön, radhus med äppelträd på gården ;), sambo, hund, bil…. Mobbarna bor i “solulägenheter” eller hos föräldrarna på vinden, studerar då de inte har krapula, lever på studiestöd eller pikavippi, inga killar….

    Klassträffen var nog en bra kväll för jag fick en ganska bra egoboost men ärren finns alltid kvar. Självförtroendet har inte ännu heller blivit bra och jag vågar inte göra allt jag skulle villa eftersom ajg alltid tänker “vad tror andra om mig ifall jag gör/klär mig såhär”. Det låter löjligt att tänka så men nör man har tänkt så i 12 år så är det svårt att ändra.

    Till sist vill jag tacka dig Malena för en underbar blogg, inspiration och din positiva inställning. Det smittar av sig som är en bra sak =)

    Ha en bra och skön semester,

    Kramis, Sussan

  10. Under den period då jag mobbades, i högstadiet, lärde jag mig att jag inte duger som jag är. Det sitter i och även om högstadiet är långt tillbaka i tiden så kan fortfarande så lätt känna det: jag duger inte. Jag är mer känslig för kritik, blygare och mer tillbakadragen, mer ensam och rädd att ta plats än jag tror att jag hade varit om mobbningsperioden inte hade inträffat.

    Så klarar mobbade sig bättre? Jag är inte så säker på det, ärligt talat, för när man mobas är det som att något i en går sönder, självkänslan och självförtroendet får ärr och skador som alltid finns kvar. Även om det går bra för mig i livet för övrigt så sitter känslorna ändå kvar och påverkar mitt liv hela tiden.

    En sak är jag dock övertygad om och det är att de som klarar sig allra sämst är mobbarna. Jag har mött mobbare på arbetsplatser som vuxen, och det som lyser igenom hos dem – väldigt tydligt för mig numera – är deras osäkerhet. De är så rädda att bli genomskådade och avslöjade som de patetiska stackare de är, så de väljer att trycka ner andra för att få sig själva att verka bättre. Det funkar inte, det märks direkt, kanske extra tydligt för mig som själv varit mobbad och sett det förut.

    Jag tror inte heller att mobbning kan förklaras med avundsjuka, utan jag tror det beror på att vissa personer helt enkelt inte förstår vad de gör, och som sagt, vissa är så rädda i sig själva så de måste trycka ner andra för att känna sig bättre. Oavsett anledningen är det oförlåtligt, eftersom det skadar så enormt mycket mer än det som syns på ytan.

    Jag tycker det är jättebra att du tar upp det här ämnet i din blogg – det är så viktigt att belysa det och få mobbare att förstå att det de har gjort, eller gör, är fel. En mobbad person kanske kan förlåta dem som mobbar, men frågan är om de som mobbar kommer att kunna förlåta sig själva.

  11. Hej Malena,

    Jag blir ledsen att höra att du haft det som jag. Jag led hela högstadiet eftersom jag blev slagen varje dag, blev inlåst på toa, fick mitt skåp vandaliserat varje vecka, kattmat i håret, eller ägg. De drog ner byxorna till golvet – snabbt bakifrån innan jag han reagera, med trosor och allt. En gång hade jag mens med binda. Det var förstås jätteroligt. För dem. Tjejerna drog sig undan eftersom ingen ville råka ut som samma som jag och de började istället förse killarna med diverse storys om hur vi gjorde i min familj, min gamla bästis också. Jag badade med min lillebror i badkaret upp till mellanstadiet vilket givetvis var anledning att stämpla mig som helt galen och efterbliven. Det hela började i sjätteklass när jag gick upp i vikt. Jag hade alltid varit tunn men är en kurvig person som inte är smal ens om jag äter nyttigt och löptränar som en galning. Jag tog åt mig. Det var alltså mitt fel. I alla fall enligt lärarna. Och de höll ju på sådär just eftersom de egentligen gillade mig och tyckte jag var söt.

    Det var stor igenkänning där Malena, som du skrev… Jag fick höra varje dag i över tre år att jag var ful, fet och cp-skadad. Visst, min familj var lite bohemisk och jag var aldrig hemma på sommaren och hängde med de andra som liten eftersom mina föräldrar ville se hela europa utan och innan. Jag dansade dessutom balett. De coola tjejerna spelade handboll eller fotboll. Ibland kom två personer och drog isär mina ben åt var sitt håll för att se mig i spagat eller split. Jag var ju inte beredd och var ouppvärmd så jag fick en muskelbristning i vänster lår som jag kommer att känna av från och till under resten av mitt liv. Officiellt hette det givetvis att jag skulle gå ner i spagat ouppvärmd. Gymnasiet vågade jag inte heller börja i eftersom jag trodde att jag var efterbliven och inte kunde klara av det samtidigt som jag ville ifrån mina plågoandar.

    När jag väl började, ett år efter jag skulle, på en linje som inte fanns i min kommun, på en skola där jag inte kände någon, var jag plötsligt rätt smart. Smartast av alla t o m. Jag fick höga betyg och vänner i hela stan, arbete i en bar och var bjuden på diverse fester. Jag hade plötsligt status och under mina tonår hade jag plötsligt fått ett helt annat liv. Jag fick min revanch. Jag kunde välja vilken utbildning jag ville på universitetet och jag hade lätt få eftertraktade extrajobb och killar. Mina plågoandrar gick det inte så bra för, så som det brukar vara. En hade ryckt upp sig och hade jobb på elgiganten när jag var där och köpte en stereo till sonen. Han har aldrig bett om ursäkt men jag såg att han skämdes. Vissa har bett om förlåtelse och jag har sagt att jag förlåter dem men att de ska veta att de skadat mig för evigt.

    För det är så. Ärren finns alltid kvar. Och, det fanns en tid då jag träffade fel män just eftersom jag så lätt blev den där flickan med blågula överarmar och kattmat i håret. Jag blev så lätt ett offer och det blev normalt att bli behandlad som skit. Idag är mitt liv så bra eftersom jag inte låter någon sätta sig på mig. Jag klarar mig själv och kan ta hand om mina barn och min ekonomi och allt som behöver fixas. Detta även om några mindre medmänskliga personer försökte förstöra mig helt.

    Jag är, vis av min egen erfarenhet, inte förvånad att du är en av alla oss slagpåsar för visst får man en otrolig revanchlystnad och kämparinstinker med traumat. Du är begåvad, framgångsrik och vacker. En förebild och inspirationskälla. Tack för att du delade med dig. Kramar

  12. Bra inlägg, och intressant diskussion (artikeln på x3m är urdålig). Tror det beror mycket på hurdan man är som person, och vilket slags mobbning man råkat ut för.

    Själv hörde jag alltid till de minst populära i klassen, de man pratar skit om när de alls får uppmärksamhet. Men på något sätt känns den mobbningen som bara toppen av isberget.

    Jag har alltid haft svårt att klara mig i sociala situationer, att passa in. Har kommit fram till att det där med att “vara sig själv” inte funkar för mig, tvärtom måste jag koncentrera mig och försöka vara så skärpt som möjligt när jag träffar mänskor. Försöka lyssna på vad andra säger istället för att prata på själv, sånt.

  13. Hej Malenami!

    Har nyligen börjat läsa din blogg.. älskar det!

    Jag blev så himla ledsen efter ha läst att du har också varit mobbad. Det var jag med, hela högstadiet. Jag blev kallad ‘diva’, ‘idiot’ osv. Folk kastade stenar på mig, fick vara orolig och rädd varje dag. Visste aldrig varför men jag tror det var pga. att jag kom från en lite annorlunda familj.

    Som du säger, man kommer väl aldrig över, men man blir stark. Och empatisk. Jag har tagit mig långt och har en stark självförstående. Jag är så himla glad att det finns sånna förebilder som du. Att du tar upp detta som för många lider av i det tysta. Du kommer att ge hopp för unga tjejer som är eller varit mobbade.

  14. Hej Malenami
    Hyvä kirjoitus kiusaajista. Itse olen kärsinyt aikanan koulukiusaamisesta, joka jatkui myös pitkälle aikuisikään tiettyjen ihmisten kohdalta. Nyt asuessani toisella paikkakunnalla, en ole kohdannut enää vastaavaa huonoa käytöstä aikuisiälläkään.
    Mielestäni olen selvinnyt hyvin, varmasti paremmin kuin moni muu saman ikäiseni. Nahka nenänpäällä on paksuuntunut ja tuntuu, että kestän mitä vain vastaan tulee. En kuitenkaan hyväksy mitä minulle on tehty enkä voi ymmärtää niitä ihmisiä, jotka ovat minua aikoinaan nimitelleet, potkineet, sylkeneet päälle, haukkuneet muille ikäisilleni ja mitä kaikkea muuta on tapahtunutkaan. Kiusaaminen on jättänyt jälkensä negatiivisellakin tavalla. Usein tuntuu, että olen ensimmäisenä puolustamassa niitä, joita kiusataan esimerkiksi työpaikalla.
    Kukaan ei ole koskaan pyytänytminulta anteeksi kiusaamistani, joten en voi antaa anteeksi. Moni kiusaajani luikertelee nykyisin nopeasti kadun toiselle puolelle tai sujahtaa kaupassa toisen hyllyrivistön väliin. Ehkä he nyt häpeävät.
    Sinulle hyvää jatkoa ja aurinkoa kesään.

  15. Råkade hitta hit först nu. Känns skönt att läsa om andras erfarenheter som jag känner igen mig allt för väl i. Det sätter spår, djupa spår som inte riktigt vill gå ur. Jag vet ju att mina minnen redan nu bleknat och tur är väl det för allt vill jag inte komma ihåg allt.
    Det viskades, pratades skit och frystes ut ända sedan skolan började. Ingen gav sig nånsin på mig fysiskt, kanske för att jag var huvudet längre än alla andra i klassen och fysiskt stark. Jag hade “vänner” som jag umgicks med efter skolan, men de vågade aldrig umgås med mig i skolan, eller de som ena dagen var mina “vänner” för att nästa dag behandla mig som luft. Efter det så höll jag mig på min kant i min egen lilla bubbla och väntade bara på att tiden skulle gå, att flytta bort, bryta upp fullständigt och börja om var det enda jag såg fram emot.
    Men, det var alldeles för lätt att lära sig att det var att vänta sig att andra behandlar mig illa. Uppbrottet när jag började studera på annan ort var inte tillräckligt, såren var öppna och jag fick kämpa länge för att hitta mig själv och kunna börja relatera till andra. Jag träffade min ex, släppte honom nära och fick kniven omvriden i de gamla såren. Han kunde inte hantera den osäkra person jag var inuti och jag var inte färdig än. Det vet jag nu, men just då var det för jävligt. Det var då jag slog botten.
    Några månader efter det uppbrottet lärde jag känna min numera närmaste vän, just då den enda. Innan det var jag ensam, hade ingen i familjen att prata med heller. Det tog mig 6 år till, fler nya vänner och min sambo förrän jag vågat släppa någon nära igen.
    I arbetslivet däremot så har det ju stärkt mig, i ett system där jag varje år utvärderats så har jag ju kunnat mäta mig mot de andra på en skala som jag förstår. Rangordningen i skolan begrep jag mig aldrig på. På några få år har jag kunnat skapa min egen framgång. Men att mäta sitt eget värde enbart i framgången i arbetslivet är inte särskilt sunt och en burn-out är enkel att driva sig till om man inte ser sitt eget värde utanför rollen i jobbet.
    Nu vid 30 mår jag äntligen bra och kan ärligt säga att jag lever ett fullt liv, men det har tagit ett bra tag att komma hit. Men, samma osäkerhet tar fortfarande strypgrepp på mig nu och då. Att ta kontrollen över den känslan, som oftast är fullständigt obefogad, är fortfarande en utmaning.

    Så frågan är – vad är att klara sig bättre egentligen?

  16. k-18? Varför skulle detta varit k-18 , du skrev ju själv att , abiturienterna hade en kränkande penkkis, men nu ser du ju också ner på oss mindre , e vi som inte är myndiga mindre värda nudå? får inte vi läsa din blogg någo mera?? E de som e myndiga på något sätt bättre? Blev väldigt irriterande där, eftersom du själv agt att man int skall plåga minderåriga.

    1. Hej Anonym! Förstår inte riktigt vad du syftar på med dina frågor? För visst frågar du mig? Eller har dessa frågor kommit fel?
      Förstår inte hur du får uppfattningen – när du läst bloggen – att jag “ser ner på mindre”, att omyndiga vore mindre värda som människor och att ni (?) inte får läsa min blogg mer. Eller att jag har någonsin påstått att myndiga är bättre människor?!? Och så har jag heller aldrig sagt att man “inte skall plåga minderåriga”.
      Synnerligen mycket konstigheter du plitat ner. Kanske ett missförstånd?

      Hoppas du inte förblir irriterad.

      Med Sol, Malenami

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *