Ärren som får mig att le

Love this post:Love this 0

Jag tycker om ärr. De berättar en historia. Ärr påminner oss om en speciell händelse och vad vi lärt oss av denna händelse. Jag vore inte den personen jag är idag utan mina ärr. Detta menar jag på alla sätt ni kan tänka er.

Ärr i själen – de man inte ser, men känner – och så de vackra ärren jag har på kroppen. De påminner mig om mina underbara äventyr.

Ett av mina favorit ärr är det jag har under hakan. Som tolvåring föll jag från fönstret i andra våningen i “bagarhuset” när jag skulle svinga mig med en mycket gammal elkabel från ett tak till ett annat. Lillebror och hans vänner hittade mig på marken sökandes efter mina tänder och blod rinnande över hela halsen (de trodde jag var döende). Nu hade jag ju inte tappat några tänder, bara en liten bit av en baktand. Men jag var omtöcknad av fallet och hade slagit mig rejält.

Kommer inte ihåg dagen, vaknade på sjukhuset mitt i natten när en sjuksköterska skulle ta blodtrycket, minns att mitt hår luktade torkad gyttja. Dagen därpå skulle min hand röntgas och jag fick gips. Grät en skvätt eftersom jag skulle vara med i Svansjön i baletten den våren. Det jag fick var fem stygn under hakan och gipset bort från handen lagom till Svansjön.

Mitt andra favorit ärr är från samma gamla hus. Vi bodde i Neristan när jag var barn, alla mina barndomsminnen och de flesta ärr kommer just från denna stadsdel. En rostig spik grävde sig in riktigt djupt under mitt knä när vi var på våra äventyr och undersökte skrymslen och uthus.

Mitt tredje och mest fräscha ärr är från Israelresan när vi var ett gäng teologstuderande som gick naturstigen Nahal Yehudiya utanför Tiberias. Jag föll lika graciöst som en flodhäst när vi gick längs den fantastiska naturstigen. Som ett minne från den strapatsen har jag en liten, vit fläck på knäet. Det ärret får mig alltid att le.

Israelresan var mycket betydelsefull i mitt liv, jag gjorde många viktiga beslut när jag gick på Via Dolorosa – Smärtornas väg. Som teologstuderande var det mycket fängslande att se och känna vägen Han också gått. Det gav en bredare insikt och förståelse av vår utbildning. Det har vi att tacka vår reseledare, sakkunniga herr Lundgren för, doktor i teologi och docent i Judaistik vid Åbo Akademi, som gav berättelserna en djupare innebörd.

Alla har vi ärr, synliga och icke synliga.

Själens ärr finns där och de har kanske lärt oss en del om livet. Utan dem vore vi inte så starka och vackra som vi är nu.

papper-0676

Vilket är ditt favoritärr?

Här kan ni läsa den första versionen av inlägget!

13 Comments

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *