Jag vill inte bum you out, men vill ändå lägga upp min favoritlåt för tillfället. Varje gång jag hoppar in i bilen bläddrar jag igenom alla radiokanaler för att hitta Christina Perries underbara låt Jar of Hearts. Inte för att det är aktuellt just nu, men alla har vi gått och burit på ett brustet hjärta. Alla har vi samlat ihop bitarna från det söndriga jaget och pusslat ihop det igen… Man blir starkare. Och vet att man lärt sig. Har ni något ni vill dela med er? Man får självklart göra det anonymt också. Skönt att skriva av sig ibland, eller hur?
Älskar också den sången! Grät fösta gången jag hörde den! Tänkte på mej och min usla pojkvän jag hade för några år sedan. Han tryckte ner mej och var otrogen. Men ändå var jag med honom. Drars väl till “bad-boys”. Men nu är jag sambo med en underbar man som avgudar mig och vi har en dotter på nio månader! Allt är förstås inte perfekt men iallafall känner jag mig starkare efter denna upplevelse, som du skriver (vilket jag inte kände för ett par år sen). Tack för en bra blogg, kram!
jag hade inte sett musikvideon förrän nu och den är fantastisk! har själv dans som hobby och tycker kvinnorna i videon dansar ut känslorna perfekt!
<3 sanna
Satt just idag i bilen och diskuterade den här låten. Den är så otroligt vacker, ärlig och också brutal på något sätt. Som tur är den inte aktuell för mig just nu, men oj så man har varit där. Älskar då det dyker upp låtar som är alldeles rätt.
Så fint att man nästan ser sig själv gråta i sitt rum som tonåring 😀 För den första stora kärleken… Man får ju skratta åt det nu, men då var det ju inte så kul.
Jag känner mest bara att; fy vad skönt att de där hjärte-krossar-åren är över och att man har det stabilt i sitt förhållande. usch vad det kunde va jobbigt med de där hjärtekrossarna!
Hej Malena,
Den här gången väljer jag att vara ännu mera anonym 😉
Ja alla har vi våra brustna hjärtan vi bär med oss, den här gången tänkte jag att jag berättar en förkortad version av min historia.
Vi var unga, vi blev kära, sådär himlastormande kär som man blir i tonåren 🙂 Han var en populär idrottare, flickor/kvinnor som snurrade omkring honom, jag var lite yngre – vacker men såg mig själv inte som vacker. Jag blev svartsjuk, han blev svartsjuk. Förhållandet gick neråt i en spiral, jag blev gravid. Vi flyttade till ett annat land, han fick ett kontrakt att utöva sin idrott där. Jag flyttade med. Efter nåt år blev han sjuk, vi flyttade hem. Sjukdomen tog hans älskade idrott ifrån honom. Han blev deprimerad, drack lite mer än vad som var bra. Jag var bortskämd, visste inte eller ville inte förstå hur dåligt han mådde, både fysiskt och psykiskt. Gravid igen. Ett förhållande som gick i stormsteg neråt. Hårda ord blev ännu mera sårande. Till slut beslöt jag mig för att det fick räcka, såg inte mina egna misstag, skyllde allt på honom. Jag hade inte gjort något fel, jag var ett offer i mina egna ögon.
Det gick ett par år, vi blev vänner igen. Vi hade ju trots allt två barn ihop. Och jag hade också brutalt ärligt äntligen kunnat se min del i hela den soppa som hade varit vi. Tror den resan att se sig själv i spegeln, att erkänna alla sina fel och brister, att faktiskt ärligt godkänna att jag inte hade varit felfri, långt ifrån. Att försöka objektivt gå tillbaka, se vad som hade gått fel och sen även förlåta sig själv och honom, det var den svåraste delen. Det slet mitt hjärta i tusen bitar, det hade ju inte bara varit han och jag, vi hade ju två fantastiska oskyldiga barn också mitt i hela soppan! Hur mycket man än undvikit att de skulle se att vi var arga, sårade och bittra så märker ju barn ändå. Började äntligen plocka ihop bitarna av mig själv, men valde bitarna med omsorg, putsade kanterna på de bitar som inte hade varit så fördelaktiga och vassa, mjukade upp dem. Vår vänskap växte, vi lärde känna varann pånytt så som de människor vi hade blivit. Han var vuxen – jag var vuxen. Vi hade lärt oss av våra misstag. Blev många långa samtal där vi satt och pratade, skrattade och grät för hur dumma vi hade varit. Så många onödiga gräl som kommit till på grund av stolthet och arrogans.
Vänskapen gick över till kärlek igen, eller igen är ett fel ord, kärleken hade alltid funnits där. Vi hade bara inte vågat känna oss vid den. Försiktigt och trevande började vi vår resa igen, små små steg. Måna om att inte gå samma väg som tidigare, vara mera rädda om varann, visa vår uppskattning, våga prata om allt.
Idag är vi gifta, har vi ännu ett barn, vi är lyckligare än någonsinn. Han är inte bara min stora kärlek, han är min bästa vän. Idag är vi trygga i vår relation. Vi brukar skämtsamt säga att vi har grälat tidigare så mycket att det räcker för en livstid. Idag grälar vi inte mer, har inte gjort det på flera år. Vi kan tycka olika, vi kan muttra men vi grälar inte. Vi diskuterar. Och framför allt är vi starkare, både som individer och som par. Vi ger varann utrymme, vi vill vara tillsammans, göra saker tillsammans både som familj och som ett par.
Även om det här blev långt så är det en rejält nerkortad historia. Varför berättar jag den då? Kanske det finns någon någonstans som är mitt i min historia, som kanske får lite förtröstan av att läsa den, ett hopp kanske? Genom svårigheter så växer man, blir starkare. I det nattsvartaste mörker finns alltid en strimma hopp och ljus bara man vågar greppa tag i den. Inget är så hopplöst att det inte blir bättre. Alla de ärr man har, bär dem med stolthet de är just på grund av dessa ärr som vi blir starkare och vackrare, de formar dig att bli just du.
Kommer du ihåg våra hemlihgetsbrev? 😉
Behöver väl inte säga mer.
Tack för allt <3
Kan inte vara sant, just som läste detta så kom sången på radio. Den är så fin!!!
Jag har ett krossat hjärta. Det är skönt att bara få skriva det utan att gå in på något djupare. Jag har ett krossat hjärta…
Vilken fin sång! Nu sitter jag här med tårar i ögonen och minns hur det känns. Mitt i minnena blir jag mer ledsen. Mitt hjärta har blivit krossat men bara en gång i ett förhållande. Jag har på sätt och vis valt att krossa mitt hjärta själv då jag har avspisat mig själv innan ens killen har fått en chans att själv välja. Jag har växt upp som en överviktig glad tjej med tanke att det inte är lönt för jag är ju en sådan tjej som killarna bara bli kompis med. Tänk att man kan tryck ner sig själv så mycket bara för att samhället säger att tjejer ska vara smala. Vilken lycka det var när jag fick insikten att om någon någonsin ska kunna älska mig så måste jag först älska mig själv. Allt börjar inom en själv!
Det som har krossat mitt hjärta så jag aldrig trodde att det skulle läka igen var när socialen beslutade att min systerson (eller fostersysterson ska det väl heta) skulle flytta tillbaka till sin biologiska pappa. Pappan vägrade låta Prinsungen ha någon som helst kontakt med oss. Jag var (ÄR!) hans moster, mina föräldrar var hans mormor & morfar men framförallt så var min syster hans mamma. I fyra år levde hon som hans mamma och han såg henne som sin mamma. Men biologi går tydligen före allt. Usch vad det här gör ont, fortfarande efter 4,5 år. Frågan är om mitt hjärta någonsin kommer läka eller om det alltid kommer vara ett öppet sår.
Tack för sången.
Otroligt vacker musikvideo och oerhört duktiga dansare!
Tack för att du delade med dig av den!!
Kram Rebecca
Låten är en klar favorit, vill även tipsa om “Arms” av samma begåvade kvinna. Underbart vackra låtar!
Jo, mitt hjärta är brustet. Jag trodde jag hade precis allt, fina vänner, fantastisk man, stabilt förhållande där vi älskade varandra. Underbart. Jag hade fel. Jag har ett brustet hjärta.