Vackra människor av Peppe Öhman

Hej på er! I postlådan väntade Peppe Öhmans nya bok, Vackra Människor. Jag bad Peppe gästblogga för mig, eftersom jag högläser för Leon och vi har bara kommit till sidan 23.

“Jag vet att man egentligen ska lida som konstnär, men det finns få saker jag tycker är like roliga som att skriva. Jag älskar att skapa karaktärer, få dem att leva egna liv, konstruera dialoger och se hur historien utvecklas nästan av sig själv. Mina huvudpersoner Max, Ida, Sanna och Johannes har funnits så länge i mitt liv att jag förväntar mig att springa in i dem när jag sätter fot i Rödbergen igen.

Det sämsta med att skria bok är att drunkna i sina egna ord och tröttna på sina formuleringar. Jag är inte heller galen i alla amatörrecensenter och de som säger att de också tänker skriva en bok – så fort de får lite tid över. Då vill jag svara: INGEN HAR TID ATT SKRIVA EN BOK. Men det gör jag aldrig, istället ler jag ljuvt och säger: ”Så roligt! Jag ser fram emot att läsa den.” För det gör jag verkligen. I hemlighet tycker jag för övrigt att folk borde fundera mer på att läsa böcker än att skriva dem, men sprid inte detta. Jag kastar minst sagt sten i mitt eget glashus.

Vackra människor är min andra bok och min första roman. Det är en generationsroman, en kärleksförklaring till Helsingfors och ett projekt som roat mig. Alla karaktärer är fiktiva, men samtidigt ett hopkok av vänner och bekanta i min hemstad. Ingenting och allt har hänt på riktigt.

Stor kram från Los Angeles,

Peppe”

Tack Peppe, för boken! Sannerligen, jag är redan fast.