Det som slog mig först när jag tog boken i min hand :” Den är ju så tunn!”
Jag läste den också snabbt -men glömmer den inte lika fort.
“Jean -Dominique Bauby är 42 år och framgångsrik chefredaktör för franska Elle. Han har tre barn och fru som han lämnar för en yngre kvinna. Han befinner sig mitt i pulsen och det glamorösa livets mittpunkt när han under en biltur med sin son drabbas av ett slaganfall.”
Han blev totalförlamad. Med hjälp av förlagsredaktören Claude Mendibil skriver han en bok med hjälp av sina blinkningar som verktyg. Där berättar han om sin fullständiga ensamhet i dödens väntrum, om sina barn och om hur det kändes att få höra ryktet som spridits att han blivit en “grönsak” utan intellekt.
“En våg av sorg sköljer över mig. Théophile, min son, sitter snällt där,hans ansikte är en halvmeter från mitt, och jag, hans far, har inte den självklara rättigheten att dra handen genom hans tjocka hår, gripa tag i hans duniga nacke , krama hans lena och ljumma kropp så hårt att han nästan tappar andan. Vad finns det för ord för det? Är det förfärligt, orättfärdigt, vidrigt eller hemskt?”
Visst är det en sorgesam bok. Men det gör gott att läsa sådana böcker också.
Det ger onekligen en tankeställare som man så mycket väl behöver: att inte ta allting och varandra för givet! Livet kan förändras på bara en sekund!
Tack för dina fina inlägg – läser ofta, men kommenterar inte lika ofta!
🙂