Vikarie?

Love this post:Love this 26

pernilla-wahlgren-0095

Får man börja veckans första blogginlägg med en klagovisa? Lovar, inlägget blir bättre mot slutet!

Voj söta öde, spysjukan tog mig! I lördags! Det är många gånger under den senaste tiden jag funderat på att ha en bloggvikare. En klon av mig som kan ta hand om bloggen och mail då jag eller pojken är sjuk. Eller som kan gå på dendär mässan nu i veckan och göra mitt jobb, då jag inte har någon sköthjälp eller får ut ett pass åt lilleman, så jag kan ta med honom. Jag hade ju så gärna tagit med honom. Brukar ju ha med honom på jobbgrejer, oftast. Och då jag satt på toalettgolvet i lördags kände jag nog en förtvivlan över att inte ha orken att sitta ner vid datorn. För jag vill ju! Då kom jag på, att det vackra med detta jobb, är ju att det ÄR så flexibelt! Och läsarna finns där, och fortsätter titta in (oftast) även om man är borta längre perioder, då orken tryter. Eller då det är störtomöjligt att finnas på tre ställen samtidigt.

Denna vecka skall jag berätta om hur jag trivs med nya håret, ge kärlek till mina favoritbilhandlare, berätta om Hypoxi och om barntapeter (ni kommer att få bra rabatt till Aveo!;). Det blir också ansiktsbehandling denna vecka, för jag ska vara snygg då jag modellar för ett sminkmärke OCH går över 35-års sträcket i början av februari. Fick också en läsarönskan om att köra ett “Vänner Sökes” inlägg, som Isabella Löwengrip brukar ha! Det är ju en alldeles UNDERBAR idé! För jag själv sitter också i den situationen i livet där jag känner att jag saknar en ny bekantskapskrets. Nog för att jag älskar mina vänner, som jag redan har, mer än livet, men saknar vänner i Umeå också. Och så skall jag lotta ut det vackra smycket från Efva Attling, från hennes nya kollektion! Så mycket roligt är på gång!

Sa åt Mattias igår att denhär stunden i mitt liv är så vacker. Så mycket gott. Vi har skapat något verkligen fint tillsammans. Att jo, det är mycket sorgligt också, stress och ångest av bråk, men den delen av livet besöker jag bara ibland. Tycker om hur jag låter mig själv leva fullt ut av glädje, då vi drar Leon skrattande i pulka över isen, vid vår lilla paradisudde. Stå i köket allihopa och laga mat, köket som snart skall renoveras. Eller när vi alla somnar i famnen på varandra. Att älska så mycket och älskas. Att inte hela tiden gå och dra med ett orosmoln över mig. Att inte ta något för givet. Vad än livet för med sig och var jag än befinner mig efter några år så kommer jag alltid att minnas denna tid som en av de lyckligaste i mitt liv.

…och så finns det något i mig som säger att det bara kommer att bli bättre. Som om livet ger mig en blink, ett varmt leende och säger mig: “Oh, you haven’t seen nothing yet!”

5 Comments

Add a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *