Min idol herr Näslund

Wikipedia: Arrandir är namnet på en karaktär som finns med i J.R.R. Tolkiens Simarillion. I J.R.R. Tolkiens värld betyder Arrandir havsvandraren. Detta namnet influerade Sebastian Näslund som efter sitt båtbygge bestämde sig för att döpa båten till just Arrandir. Därefter seglade han båten fram och tillbaka över Atlanten. I boken “Ensam med havet” kan man läsa om detta äventyr med båten Arrandir. Dessutom gjordes en dokumentär om tillbakavägen från Amerika till Europa. Dokumentären fick namnet “Nu tillhör jag havet” och har vid flera tillfällen visats på SVT och haft över 1 miljon tittare.

Intervju i SvD :

Sebastian Näslund, 35, ville finna sig själv. Han lämnade allt bakom sig – lägenhet, arbete och flickvän – och byggde sig en fyra meter lång båt och seglade över Atlanten, från Nordamerika till Europa. Men 72 sjömil väster om mittatlantiska ryggen började han ana att resan snarare var en flykt från sig själv, den Sebastian som har svårt att hantera gemenskapen. Det är här hans berättelse börjar …

Jag tror att jag kommer att få se land i morgon eftermiddag ungefär. Det är min 28:e dag till havs. Någonstans där föröver, bortom horisonten, nedanför jordens rundning finns Azorerna.
Jag lagar mat på ett campingkök, sover under en filt på golvet och byter segel ibland. Själva seglingen är inte så betungande och satellitnavigatorn berättar var jag är och vart jag ska. Resten av tiden blir det bara böcker och tankar. Tjugoåtta dagar är en lång tid. Jag har haft gott om tid att fundera på varför jag är här – ensam ute på en ocean i en fyra meter lång båt.
Jag har insett att det är både ett straff och ett privilegium att lämnas åt sina egna tankar så här länge. Jag förväntande mig tystnad och harmoni. Det blev inte så. Det fanns en till person ombord som aldrig lämnade mig ifred – jag själv.
Trots att jag försöker fly in i böckernas värld eller fokusera på att laga någon trasig pryl ombord, hamnar jag till sist i en dialog med mig själv. Ett tvingande samtal mellan den jag en gång var och den jag är nu
som aldrig låter mig vara ifred, fast jag hellre pratar med den jag vill vara. Jag längtar så innerligt efter att få stiga i land som en enda person.

Jag blir kvar i luckan stirrande mot det enda som inte rör sig bland vindar och vatten – horisonten. Som ett visuellt mantra kan blicken vila där. En timma. Flera timmar. Solen går sin bana. Allting rör sig, men ingenting förändras egentligen. Det är en underlig existens att vara skild från flocken. Här ute finns inga sociala regler. Era förväntningar når mig inte här ute. Jag gör va fan jag vill.
Jag ser en fågel glidflyga över ytan. Vit med grå näbb går han mot vinden – han faller ner i vågdalarna och utan en vingrörelse höjer han sig över vågorna för att låta sig sugas ner igen bakom nästa topp. Uthålligt – utan misstag. Naturen tillåter inga misstag. Ingen svaghet.
Jag har en längtan att vara mig själv nog – att trivas med mig själv. Men under min filt när mörkret och vågorna nafsar efter båten känner jag mig otillräcklig. Svag. Det var en svår insikt att inse att det inte var trevligt att umgås med mig själv i flera veckor. Jag är en pessimistisk och misstänksam jävel. Alltid den som stått utanför ringen utan att vara med och leka. En ny skola varje år hela min uppväxt och aldrig tid till att kämpa mig till en plats i gruppen. 20 år senare väljer jag fortfarande att hitta tryggheten i att ständigt förflytta mig.
Jag är mitt eget samhälle här ute. Allt jag behöver finns i min båt. Mitt värde kommer inte ur vilken roll jag har i en grupp eller vad jag arbetar med och ger tillbaka till gruppen. Här är det jag som är kapten. Människan är alltings mått och det är jag som är människan här.

Bara en ö till – sedan är jag tillbaka i Europa. 13 000 sjömil, en resa runt Atlanten. Men det har ingalunda handlat om ensamhet och havet. Mest tid har jag tillbringat i land, på små öar, bland människor. Ett slags växelverkan mellan att vara utlämnad och ensam och grubblande för att sedan stiga i land som ett slags mänsklig kuriosa.
Varje ny kultur möter mig på ett annorlunda sätt och tar fram en annan sida av min personlighet. Jag märker hur jag omformas av varje ny omgivning, hur jag anpassar mig för att inte gå under. Poliserna som hotfullt genomsöker min lilla båt, vagabonderna som runt elden skickar söta cigaretter mellan sig, tjejen som sträcker ut sin hand och önskar att hon vore jag. Jag använder er alla. Ni finns där för att jag ska kunna pröva mig själv mot er. Skapa mig själv i förhållande till er.
Jag steg i land på Yttre Hebriderna för många sjömil sedan. En präst ledde en grupp troende ner till stenbrottet vid stranden. Det sägs att dom första kristna munkarna steg i land just i denna viken. Ta en sten, uppmanade prästen oss, kasta den i havet som en symbol för något du vill lämna bakom dig. Några månader innan hade jag lämnat allt bakom mig. En lägenhet, ett arbete, en flickvän. Det modigaste jag gjort var just att lämna. Att släppa taget. Jag ville hitta en ny Sebastian.

Vem jag är bestäms av vilka erfarenheter jag samlar på mig. Jag är på något sätt summan av allt jag varit med om. Därför driver jag mig själv ensam mot naturen för att formas av den. Kastar mig mot främmande människor som kräver något nytt av mig. Om jag väljer mina utmaningar så formar jag samtidigt mig själv. Bygger en personlighet.
Jag vill konstruera en person som står lugn i stormen, en som omedveten om sina begränsningar tar sig an livet, en som ler innan andra ler. Så olik den lille pojken som kom till den nya skolan och stirrade ängsligt på alla dom som stirrade på honom.
När jag står i luckan på Arrandir och ser ut över mitt kungarike kan det hända att ett rus av frihet sveper undan all blygsamhet och jag blir den hjälte sagorna berättar om. Universum snurrar just i den stunden runt mig.
Kan jag ta med mig den känslan upp på land? Finns det plats för alla att känna så?

En lång svart natt drar västerut och över krönet i öster kommer en ny dag. En sista dag till havs. Jag ser land – eller är det ännu en inbillning – nej, det måste vara så. En skugga av ett moln blir tätare och ligger där fast och trygg på horisonten. Omöjlig att förneka. Inte mer än en klippa i en väldig ocean där människor klamrat sig fast, byggt upp städer och formulerat regler för sitt umgänge. Jag är helt övertygad nu. Vi är flockdjur. Inte ensamvargar.
I en lagun på Dominikanska republikens norra sida låg en amerikansk båt ankrad när jag för länge sedan gled in bland mangrovebuskarna. Ombord satt en man med vitt hår och rynkor. “Nittio procent av min tid vill jag vara ifred och ensam”, sa han. “Men de sista tio procenten – det är de jag värdesätter mest i mitt liv”.
Jag funderar fortfarande på de orden.
Timmarna går, landet fortsätter att växa upp ur havet och en märklig resa pågår i mitt inre. Eremiten måste gå i ide – ge plats för en person som ska fungera i en grupp. Jag känner lättnad inför att det bara är timmar till det att jag ska skratta med andra, återigen pröva min världsbild mot deras. Nu när jag ser land vågar jag släppa efter för min längtan efter gemenskap. Och jag kan nu erkänna, att utan er är jag ingenting. Det är i era ögon jag blir till.

Jag längtar efter marken, jag längtar träd, för nu värdesätter jag saker som står still, som finns kvar. Jag vill själv bli en som står kvar. En vän. Där ute på havet har ibland en så gripande känsla kommit över mig att jag rent instinktivt velat vända mig om och säga; ” ser du det jag ser, känner du likadant”. Men det finns ingen där. Det finns inga vittnen till det jag upplevt. Bara mina egna tankar. Kanske är allt bara inbillat.
Hur högt än vågorna brusar, så ljuder minnet av den porlande bäcken där jag lekte som barn ännu högre. Jag kan inte fly från den jag var, i samma stund jag lär mig tycka om också honom, kan jag bli den jag vill vara.
Nu känner jag lukten av rök från land. Jag längtar efter likasinnade. Kanske finns de på den här ön. Om jag möter folk som upplever världen som jag gör, så är det ett bevis på att jag inte är konstig. Att jag skulle kunna höra till. Nu ser jag små figurer uppe på en klippa. Är de som jag, eller måste jag fly från den här ön också.

Sebastian Näslund har nu lämnat sin båt på de engelska Scillyöarna. Han bor i Göteborg, är frilansjournalist, och arbetar för närvarande på en dokumentär om ensamsegling, som skall sändas i Sveriges Television under 2004.

Båten döptes till Arrandir; Tolkiens alviska för ”sjöman” och ett ord som också betyder ”havsvandrare”. Under tre års tid var Sebastian, som inte ens gillar vind, en ömsom lycksalig, ömsom förtvivlad havsvandrare. – Jag är ingen seglare, jag är en resenär, berättar Sebastian i en film om sin resa. Jag har till min vagabondsjäl byggt världens största ryggsäck. En utav de bästa känslorna med min resa har alltid varit känslan av att ge sig av, en ofantlig lättnad att ha allt packat och klart inför en ny etapp och vara på väg mot nya, okända äventyr. Härifrån!

Jag hyser stor beundran för Sebastian Näslund… Kanske ni också har sett hans dokumentärfilm eller läst boken “Ensam med havet”?