Aporna ja.
Brevid hotellet fanns en nationalpark och en park där du kunde med en guide, gå och se på apor. Men det tyckte jag var lite onödigt då dessa banditer gjorde en runda över hotellområdet varje morgon och kväll. Det gällde att hålla hårt i sina bananer (även om jag inte såg att aporna nånsin stal ngt:).
Även om mina “krav” på resan inte var så stora (mest läsa en bok och simma i havet) tog Gambia mig med storm. Redan påväg från flygplatsen till hotellet. “Jag är i Afrika”, tänkte jag många gånger. Blev nästan rörd över det, då Afrika varit ett drömmål för mig länge. Förstod snabbt varför det kallas för the smilig coast. Färggrannt och lyckligt, var min första tanke. Tryggt och fattigt, min andra.
Och det är inte så mycket landet eller kulturen, som det är folket man förälskar sig i. De är så hjärtliga, glada och snälla. Lyckliga. Människorna har ett fint sätt att vara, en vacker respekt mot varnadra.
Här ser ni Dembos händer. Han tog bland annat hand om grönsakslandet vid hotellet och visade alla härliga örter, sallader och tomater han odlade.
Kokosnötter.
Dembo och tomaterna han odlat.
Bananträd.
Baobabträdet, Gambias nationalträd.
Och godaste bananer.
Sedan blev det skymning…
Vackra bilder och betraktelser. Det verkar på många plan ha varit en fin resa.