101 årig Lucia

Hufvudstadsbladet bjöd på en underbar feel-good artikel:

Fortfarande är Margaretha Wendelin, som alltså är född 1910, snabb i vändningen. Lätt som en fjäder skuttar hon upp ur stolen, glömmer käppen, när hon skall leta efter sina fotoalbum.
– Det går lite runt i huvudet ibland, men annars har jag inga fel, fast jag blir trött förstås säger hon.
Hon har hunnit bo på Blomsterhemmet i Ekenäs i bara fem år. Tidigare bodde hon i tredje våningen utan hiss och klarade sig bra ensam. Här går hon på gymnastik en gång i veckan, men skulle gärna ha mera program, trots att hennes barn flitigt besöker henne.
– Folk beundrar mig för att jag fortfarande förstår saker och ting, men varför skulle jag inte göra det.
Hon växte upp i Grundsjö där hennes mamma hade butik och pappa var järnvägare, men hon fick gå i skola i Helsingfors.
– Jag gick i Nya svenska flickskolan på Boulevarden. Trots att jag bara var 10 år trivdes jag bra hos två snälla damer som jag var inackorderad hos.
När mamma plötsligt dog fick Margaretha komma hem igen, men småningom flyttade hon till Ekenäs där hon fick jobb på Ekenäs sparbank.
– Där satt jag och räknade pengar i tjugo år. Jag kunde finska och det var en fin merit.

Ung änka, ensam mor

Margaretha Wendelin fick tre barn. Hennes man dog i unga år, så det gällde att hanka sig fram som ensamförsörjare.
– Det var mycket arbete, men jag klagade inte. Med min farfars hjälp kunde jag skaffa oss ett hus.
I dag har hon nio barnbarn och elva barnbarnbarn.

Hemligheten bakom ett långt liv?

Margaretha Wendelin ler milt.
– Jag är allätare och tror det är bra att arbeta mycket.
Ett ljust sinnelag och en förvissning på att allting ordnar sig, bidrar säkert också.

Också hennes tärna Iris Lindström, nu 95 fick arbeta hårt.
– Mina förädrar hade nio barn och mamma dog när jag var 16. Då fick jag ta hand om alla småsyskon och så fanns ju också djuren i ladugården som skulle skötas. Folk undrar varför jag har valkar i händerna.
De kommer från järnspettet som skulle stötas i jorden för hösnejsarna.
Det hårda arbetet har inte bekommit Iris Lindström.
– Tvärtom. Doktorn hittar inget fel på mig! Han säger att jag fått så bra muskulatur och benstomme av det hårda arbetet i ungdomen. Ännu promenerar jag mycket. Och jag älskar att dansa. Polka, säger hon och glittrar med ögonen.

I tredje våningen bor den andra tärnan Maj-Lis Hårdh, som fyllde 90 för en månad sedan. Hon är i full gång fortfarande och har inte en tanke på att trappa ner.
– Nog kan man ha roligt fastän man är gammal, men man måste bjuda till lite också.
I soffan ligger en hög små tröjor som hon stickat.
– De skall till Etiopien för att värma nyfödda babyer.
Hon går på två gymnastikkurser på Blomsterhemmet, men annars har hon sina intressen utanför äldreboendet. Bingo ligger inte för henne.
– Församlingshemmet finns bara ett stenkast härifrån och där är jag med i en samtalsgrupp och deltar också i andra aktiviteter som de ordnar.
Dessutom läser hon latin, tyska och franska på MBI.

– Jag älskar språk! För en tid sedan höll jag ett halv timmes föredrag på tyska om Mainau där jag hade varit på resa för tre år sedan. Vi åkte kleinbuss dit med vår lärare i tyska.

Lucia på ren balans

Ännu på hösten gick Maj-Lis på vattengymnastik, men en propp i lungan för några månader sedan har tvingat henne att hålla en paus. Bil kör hon däremot gärna ännu.
– Fast inte på vintern. Men det är skönt att vara oberoende och kunna åka till butiken när jag vill. För jag lagar min mat själv.
Maj-Lis Hårdh utbildade sig till sjuksköterska under kriget.
– Och då, 1943, kallade avdelningssköterskan mig till sitt rum och sa: Du får vara lucia. Jag hade aldrig hört talas om lucia, men det var bara att lyda. Inte hade vi ordentliga klänningar och bara någon ståltrådsanläggning för ljusen i håret. Men jag och tjugo sjuksköterskeelever i blå dräkter och stärkta vita förkläden lussade genom alla avdelningar på Maria sjukhus. Jag behövde inte sjunga. Det räckte med att jag såg högtidlig ut och höll balansen.
Maj-Lis Hårdh flyttade till Ekenäs för fyrtio år sedan.
– Jag skilde mig och kom hit och här har det varit gott att leva. Jag har mycket vänner, många är tjugo år yngre än jag. Efter pensioneringen tog jag en aprobatur i pedagogik och en i psykologi på distans, och arbetade som lärare i sjusköterskeskolan här i ett par år. Jag tyckte om att syssla med intellektuellt arbete vid sidan av det praktiska.
– Det roliga är att min sjuksköterskekurs från 1940-talet har träffats alla dessa år en gång i månaden på Stockmanns kafé, ända till förra vintern då det var så mycket snö och svårt att ta sig fram.
Datorer har Maj-Lis Hårdh inte brytt sig om.
– Mina barn får hjälpa mig med att ta fram sådant jag behöver. Men jag kan själv ställa in min dvd och nu får jag ny telefon.
När hon fyllde nittio var det stort kalas. Maj-Lis Hårdh tar fram ett foto där alla fyra barn, sju barnbarn och elva barnbarnsbarn står samlade runt sin kanonmormor.

Av: Tua Ranninen, Ylvan Rancken-Lutz. Publicerad: 13.12.2011 06.50 på Hbl.fi, Lucia-videon kan ni se här.