Ni kanske kommer ihåg då jag tidigare skrivit om projektet Äidiltä toiselle? Här kan ni se Leons låda bli den första att få vara med (haha, så liiiten Leon är där!:) och så här ett längre reportage. Nu skall ni få höra från Ella igen. Jag bad henne skriva ner med egna ord, tankar om den kommande resan.
Hej, mitt namn är Ellla och jag är en av skaparna av “Äidiltä toiselle”-projektet. Vårt projekt försöker förhindra HIV-smitta från mamma till barn i Tanzania. Området där vi jobbar heter Mufindi och är lokalt mycket svårt HIV-drabbat. I Mufindi tror man även hårt på häxkrafter och voodoo, det är en av orsakerna till varför så många nekar västerländsk vård. Istället för att ta medicin anlitar sig människor till en totalt okompetent bybo som ristar mönster på magen, på både barn och vuxna. Detta tror de att skall bota både diarré och HIV. Slutar någons diarré sedan om ett par dagar anses det som ett mirakel och allt fler får förtroende för häxdoktorn. Vare sig HIV blev botad med denna metod eller inte får dom reda på senast när personen i fråga dör i AIDS.
I nuläge är ju HIV inte så stort problem i hela Tanzania, men lokalt är det en jätte stor utmaning. Mufindi omfattar 16 bergsbyar var av 33% av byborna är HIV-positiva och dessutom är ca 46% av gravida kvinnorna HIV-smittade. 90% av alla världens HIV-smittor sker från mamma till barn genom graviditet, förlossning eller ammning, därför är de gravida kvinnorna vår målgrupp. Om vi får de gravida kvinnorna att binda sig till hemsjukvårdsprogrammet och äta medicin under graviditeten, kan vi sänka risken för att barnet blir smittat från 35% till ca 1%. De kommer även att få eftervård och modersmjölkersättning tack vare projektets läkare Leena Pasanen samt andra medverkande som bor i Mufindi. Pasanen jobbar hårt tillsammans med lokala människor som hon skolat och har varit en välsignelse för Tanzania redan i över 30 år. Själv åker jag på plats i november med min vän Heli Varpe som också har grundat projektet.
Det vi kommer att göra, är att söka upp de människor i byarna som vi vill nå och även hålla hemmatrupperna uppdaterade om arbetet på vår blogg som vi skriver på hemsidan. Finska mammor har donerat deras begagnade mammalådor åt oss som vi får dela ut i Mufindi. Det är mycket lättare för oss att övertala mamman att lita på oss och våra mediciner, när vi har något att muta dem med. Kläderna som finns i lådan är värda en förmögenhet åt en vanlig bybo. Det låter ju förståss lite fånigt att skicka overaller till Afrika, men på 2000 meters höjd är det kallt om nätterna och det finns inget värmesystem i husen. På fattiga ställen slänger man ju ingenting, så lådan kommer ju att gå vidare i byn åt nästa som behöver och därmed kan vi förvänta oss att en finsk mammalåda kommer att hjälpa många små barn.
Det jag väntar på mest är att få visa åt mamman i Mufindi vem som skickade lådan. Vi bad nämligen att den finska mamman skriva en hälsning med i lådan åt den mottagande mamman. Lika så får vi förhoppningsvis ge en finsk mamma möjligheten att se vem hon hjälpte med sin mammalåda. Det gör vårt projekt ganska unikt! Vi måste ändå ta hänsyn till att alla kanske inte vill bli fotade, men vi får se. För ett par veckor sedan skickade vi iväg första lasset av lådorna till Tanzania och jag måste erkänna att det var svårt att hålla tårarna tillbaka då man såg med hur stor kärlek paketen var sända, rena, vikta och med raraste teckningar, kort och brev.
Man undrar ju kanske vad får oss att genomföra projektet? Jag tror att många tänker att det finns så mycket problem i Finland att vi inte har möjlighet att hjälpa andra. Speciellt när flyktingkrisen bröt ut i blev det mycket mer spänning i luften om vem som skall få hjälp och allt flera var mycket kritiska till all sorts hjälp som inte omfattar finländare. Samtidigt är många av dessa kritiker inte färdiga att göra något åt landets problem själva, bara skälla på EU på internet och allt sånt, ni vet. Det är inte bort från någon annan här i Finland att hjälpa annan en i Mufindi, jag hjälper gärna också i Finland. Men alla fattar inte att vi har det så bra här jämfört med dem. Visst har vi inte det perfekt, speciellt äldrevården i Finland kunde utvecklas på många håll. Men jämfört med förhållanden de lever i, är varje kotte i Finland så lyckligt lottad. Vi har mat, tak över huvuden, sjukvård, utbildning och ett socialsystem att landa på när allt skiter sig. Ingen i Finland dör pga. det inte finns möjlighet till vård, eller att det t.ex. inte finns rätt sorts medicin i hela landet.
Mitt intresse för att arbeta i Afrika går väl lite i släkten, min moster och två av mina morbröder jobbade på sjukhus i Somalia när jag var liten och mina kusiner gick där i skola, så inspirationen kommer nog säkert från dem. Nu råkar det också sig att samtidigt som jag åker iväg till Tanzania åker min lillasyster till Sydafrika och Mosambique för missionsarbete. Visst kan det vara farligt att jobba i olika delar av Afrika på många olika sätt, men ärligt sagt så är jag mera rädd för att köra bil på riksåttan. Jag är usel chaufför, men ganska duktig sjukskötare. Så skall vi inte alla satsa på det man gör bäst?;)
Överlag tycker jag att det inte ska vara någon skillnad vem du hjälper och var. Många gånger tar det lite tid innan man ser några resultat med det man gör, men ändå skall man fortsätta försöka. Sist jag var i Tanzania hittade vi en liten 11-årig tjej i Mufindi som vi började hjälpa för tre år sedan. Zulea var hos den lokala kliniken på bandagebyte, eftersom hon hade ett stort sår på huvudet.
För att ni skall få en uppfattning om såret, så var det alltså inget litet skrapsår, utan det fanns ingen hud kvar mellan pannan och bakhuvudet. Bandaget satt fast i huvudet och avlägsnades men kokt vatten utan smärtlindring, förutom en Burana som min kompis då råkade ha i väskan. Ni kan tänka er hur ont det har gjort för henne. Vi fick reda på att detta bandagebyte görs var tredje dag, och det kunde vi inte acceptera. Vi bestämde oss för att skicka henne iväg till ett större sjukhus ca 100km bort för att kolla upp om det finns något att göra. Våra vänner och släktigar skickade pengar så att vi kunde till och med bekosta en hudtransplantation åt henne vid behov. Tack vare vården där började såret läka småningom men det var fortfarande i allt för dåligt skick för att kunna opereras. Hon skulle äta antibiotika och vårda såret enligt läkarens ordinaritioner och återvända till sjukhuset senare. Men flickan försvann. Vi hade i över 1,5 års tid ingen uppfattning om var hon var och varför hon inte återvände. Våra tankar svävade till det värsta tänkbara pga. tjejen drabbades av albinism och vi visste om att albinoben är mycket värdefulla i Tanzania. Häxdoktorerna använder deras ben i sina ritualer och magi. En dag 1,5 år senare hittades flickan igen, hennes tillstånd var tackolov helt okej men såret var ytterligare i sämre skick. Nu var det alltså inte alls möjligt att göra någon hudtransplantation, inte i Tanzania iallafall. Dessutom såg det ut som att såret hde utvecklat cancer och prognosen var dålig. Flickan omhändertogs till Mufindi på ett barnhem för att kunna få vård igen och behandlas med dyrare bandage som inte klistrar sig i såret. Så hände det sig att nu i vintras kom några läkarvolountärer från Amerika till Mufindi och de fick ta med sig på sjukhusets bekostnad ett barn till Amerika som behöver vård. Gissa vem de valde? Vår Zulea! Enda de krävde var att flickan har ett pass och visum, vilken hon fick skaffat tack vare pengarna våra vänner och släktingar donerade. Så där är hon nu, i Louisville på sitt livs äventyr.
Jag är tacksam att jag valde att bli sjukskötare.Tack vare sjukvården har jag fått massor med perspektiv i livet som jag annars hade blivit utan, både i Finland och i Tanzania. Jag har fått glädja med patienter när de gör framsteg i vården och gråtit i smyg när en långvarig patient dör. Jag har fått stöda och lyssna till dem som inte har mera hopp kvar, och så ofta sökt dom rätta orden för en som kommer snart att mista sin make. Samtidigt som vi har allt det materiella till förfogande här, har jag fått inse att riktig talang finns i händerna på dem som sköter människor med en bråkdel av dom resurser som vi har. Man kan ge väldigt god vård även om det görs lite annorlunda än vad vi är vana med.
För att kunna förverkliga projektet säljer vi annonser åt företag på vår hemsida www.aidiltatoiselle.fi. Vi arbetar fullständigt frivilligt och alla donationer går rakt till ändamålet utan mellanhänder. Vår största utgift är sändningskostnaderna och vi hoppas att det finns företag där ute som vill hjälpa oss på vägen!
Har du ett företag som kunde hjälpa till med att sponsorera projektet? Klicka här http://aidiltatoiselle.fi/ryhdy-sponsoriksi/ och fyll i uppgifterna eller ladda ner PDF-dokumentet nedan för att donera en valfri summa. Skicka per mejl företagets logo på info@aidiltatoiselle.fi.
Här kan ni läsa en artikel om Ella och hennes jobb, suomeksi! Och här hittar ni dem på Facebook.
Faktaruta:
Ella Vahtiala
26 år
Sjukskötare
Hemma från Kokkola
Nu bosatt i Vasa med sambon Joel
Älskar musik och äventyr
Åker till Mufindi nästa vecka
