Kaunis ja aito kirjoitus! En todellakaan henkilökohtaisesti tuntenut Mika Myllylää, mutta olin aina arvostanut häntä urheilijana. Hän vaikutti olevan niin rehellinen ja aito, sympaattinen ihminen. Olen ollut todella, todella surullinen tiistain uutisten jälkeen, enkä muista milloin sinänsä täysin tuntemattoman ihmisen kuolema olisi koskettanut näin paljon. Kaikki asiat huomioiden nuoren ihmisen kuolema tuntuu niin väärältä 🙁 Osanottoni sinulle ja perheellesi ystävän ja kollegan menetyksestä, Malena.
Jag håller med Treier, det är inte alla som borde få uttala sig om Mika (eller någon annan för den delen heller). Och varför sa ingen alla dessa fina saker till honom när han behövde höra dem?
Jag frågar mig varför man inte säger till den man uppskattar, respekterar, beundrar… att man gör det? Varför kommer allt det negativa fram först och allt det positiva alltid fram för sent, varför tiger man alltid för länge?
Det är de små orden som kan skada mest, men det kan också vara de små orden som ger mest glädje, värmer mest. Varför sparar man på dessa små ord som kan skänka så mycket glädje och kanske rädda någons dag?
Varför tänker vi inte oss för lite mera innan vi säger alla de där sakerna som sårar, gör andra ledsna?
Varför är det lättare att vara elak än snäll? Varför kommer uppskattningen för sent, när skadan redan är gjord?
Vilken otroligt gripande och fin text!
Kaunis ja aito kirjoitus! En todellakaan henkilökohtaisesti tuntenut Mika Myllylää, mutta olin aina arvostanut häntä urheilijana. Hän vaikutti olevan niin rehellinen ja aito, sympaattinen ihminen. Olen ollut todella, todella surullinen tiistain uutisten jälkeen, enkä muista milloin sinänsä täysin tuntemattoman ihmisen kuolema olisi koskettanut näin paljon. Kaikki asiat huomioiden nuoren ihmisen kuolema tuntuu niin väärältä 🙁 Osanottoni sinulle ja perheellesi ystävän ja kollegan menetyksestä, Malena.
Jag håller med Treier, det är inte alla som borde få uttala sig om Mika (eller någon annan för den delen heller). Och varför sa ingen alla dessa fina saker till honom när han behövde höra dem?
Jag frågar mig varför man inte säger till den man uppskattar, respekterar, beundrar… att man gör det? Varför kommer allt det negativa fram först och allt det positiva alltid fram för sent, varför tiger man alltid för länge?
Det är de små orden som kan skada mest, men det kan också vara de små orden som ger mest glädje, värmer mest. Varför sparar man på dessa små ord som kan skänka så mycket glädje och kanske rädda någons dag?
Varför tänker vi inte oss för lite mera innan vi säger alla de där sakerna som sårar, gör andra ledsna?
Varför är det lättare att vara elak än snäll? Varför kommer uppskattningen för sent, när skadan redan är gjord?
Jag bara undrar… Varför?
Fin text!