Plötsligt mitt under galan, bland alla glada och festklädda människor krymper jag ihop och får en klump i magen. Hon – en av mobbarna – stod där kallt avvaktande och bara såg på mig. Inget hej.Och jag blev den rädda tonåringen igen, som valde reträttvägar för att undgå mobbarna. Det fick mig att inse att jag måste få tjockare krokodilskinn. Går ränderna aldrig ur?
Men livet bjuder också.
Det kom ett brev.
(inte utav mina mobbare från skoltiden utan av en äldre kvinna)
Ett brev med bön om förlåtelse. Hon hade spridit illvilligt förtal och lögner om mig på en annans blogg. Jag förstod det inte då och inte nu heller. Men nu kom en förklaring. Hon hade trakasserat mig och lyssnat på lögner på grund av att hon själv mådde så dåligt. Ibland har man en känsla av, att folk tänker att det är helt okej att säga vad som helst på nätet som “anonym”.
Jag förlät henne.
Varför berättar jag dethär i min blogg som ska ge guldkanter i vardagen? Inte för att någon ska tycka synd om mig, absolut inte, men kanske det finns ett behov hos mig att säga, att allt inte är så rosenrött alla gånger.
Inget krokoskinn för dig! Du är så bra som du är!
Beundrar din styrka.
Men att låta elakheter rinna av sig är lättare sagt än gjort..
Det var starkt av mobbaren att be om förlåtelse och starkt av dig att ge den.
Fint att du delar med dig också om svåra saker. Stor kram!
Tack för att Du så frimodigt delar med dig inte bara av dina fina stunder utan också dom stunder när du känner dig liten och sårad. Med våra sår och sprickor kan Vi beröra varandras brustenhet och sår. Styrka och glädje till dig Malena i ditt bloggande med guldkant! Miia
Avundsjukan är den värsta sjukan. Det är bara så. Tyvärr får oskyldiga lida. Kramar till dig, hoppas du orkar fortsätta att sprida din posivitet!
Jag tror att det är bra att skriva såna här inlägg faktiskt, för det är ju ofta så att utan att det finns litet “svarta” kanter i livet lär man ju sej inte uppskatta “guldkanterna” heller tyvärr…
Sen är det väldigt skrämmande hur mycket elakhet och negativativitet folk spyr ur sej bara för att de kan vara skyddade och anonyma bakom datorskärmen. Visst mår det kanske dåligt själva, men det är fortfarande väldigt fegt att gå på folk man inte ens känner på nätet. Dock starkt av kvinnan i fråga att våga be om ursäkt.
Även om jag själv har en väldigt liten blogg och oftast får mest snälla kommentarer finns det en massa saker jag ändå undviker att skriva just för att slippa påhopp, vilket gör mej själv litet arg till och med. Hoppas på att bli modigare och kunna ge ut litet mer av mej själv i framtiden så att bloggen blir litet mer spännande och personlig.
Tack för en bra blogg!
Man tycker ju att vi äldre kvinnor skulle ha så mycket livserfarenhet och en vidare syn, att vi inte skulle baktala och vara dåliga föredömen. Men tydligen icke så, tyvärr.
Många guldkorn i artikeln om författaren Weston för alla och envar att tänka på.
Keep up the good work, Malenami!
Den som mådde sämst av dig och mobbaren var knappast inte du i det här fallet. Tänk att veta hur du betett dig mot en annan människa och sedan stå i skuggan av dennes framgång! Måste kännas ynkligt – med all rätt!
Så inget krokodilskinn här inte, utan sträck på dig och se dig som vinnare!!!
Tack för en underbart fin blogg!
Människor upphör aldrig att förvåna. Ibland positivt men ibland tyvärr också negativt. Vi kommer aldrig kunna styra hur andra tänker och agerar, bara bära med oss vetskapen att det är deras svaghet, deras sorg om de beter sig illa mot andra. Den gamla sanningen att “behandla andra så som du själv önskar bli behandlad” är i allra högsta grad levande och de som inser det, de som tar den till sig och är ärliga mot sig själva, de har större chans att hitta den balans i livet vi alla eftersträvar.
Genom dina bilder och dina ord sprider du ljus och kärlek till så många människor, glöm aldrig bort det.
Ha en bra söndag! 🙂
Kramar
Jag vet inte om ränder – smärta – någonsin försvinner. Ibland tror jag inte det. Har själv varit utsatt för mobbning i högstadiet, mina “bästa vänner” tyckte inte jag var cool nog utan stötte ut mig. Har jag förlåtit dem? Jag vet inte. Kanske, jag kan tänka att de gjorde det de gjorde för att de inte förstod. Men jag kommer aldrig att glömma det och jag kommer alltid att tänka på min högstadietid som den värsta i mitt liv. Jag tackade nej till klassträffen för jag vill aldrig mer stå ansikte mot ansikte med dem – inte för att jag är arg längre, utan bara för att de verkligen inte intresserar mig idag. De får ha sina liv och jag har mitt…
Mitt bästa råd är att du sträcker på dig som en vinnare – det har gått bra för dig idag och kanske har dina upplevelser på något plan gjort dig till en starkare människa än du annars hade varit, en överlevare! Kanske hälsade mobbaren inte på dig för att hon inte vågade, för att hon skämdes och inte visste vad hon skulle säga?
Jag stötte också på en mobbare på bloggpriset. In fact, hon var den första personen jag såg när jag steg in, där stod hon, och blockerade ingången, så jag inte hade något annat val än att hälsa på henne. Och som om det inte skulle vara nog; jag stötte på henne i MITT Stockholm, och hon gav en pik åt mig för att jag kom ut ur en affär hon kanske inte hade gått in i. Varför växer vissa människor aldrig upp?